publicums ögon, år det meningen, att ur schakten af det svindlande, mörka djupa blott upphemta några strödda aforismer. — Menniskorna åro delade i tvenne mer och mindre skarpt betecknade motsatser. Rika och fattiga. . — Dessa motsatser åtskiljas af ett djupt svalg, öfver hvilket den rike i sitt öfvermod ganska lått hoppar; men den satlige, i sitt missmod sållan eller aldrig kan öfverstiga. — Den som vill beståmma eller afgåra, från hvilken sida detta svalg blifvit öppnadt, och från hvilket håll ånnu ståndigt arbetas för utvidgandet deraf, han skall råna mo.sågelse och övilja från dem båda. — Ingenting år derför mera motbjudande och otacksamt, ån ett sådant företag. Det har blifvit ganska mycket försväradt deraf, att båda alternativerna ensidigt bedömt icke sällan isolerat hvarandra, kämpande en blodig tväkamp under egiden af Egennyttans och afundens onda demoner. — Är kållan giftig, då åar floden, som från henne upprinner, förstörande; samma naturlag gåller för rikedomen och fattigdomen. Ju mera vatten den giftiga floden framvåltrar och ju håftigare dess böljor brusa, dess större förödelse och flera olyckor; se hår rikedomens och sattigdomens öfverdrifter. — — Då detta hårjande naturfenomen sramgår flyr tånkaren upp på de fasta höjderna, der han har en såker ståndpunkt och en omfattande utsigt. Han lyssnar efter rösterna, som skriande höja sig ur detta chaotiska hvimmel. Mellan stormens och böljornas sorl, uppfattar han dem, endast dunkelt, och kan derföre blott återge dem sådane. — Han hörer en röst ropa: Så långe menniskor funnits i verlden hafva de varit delade i rika och fattige; huru skulle det kunna vara annorlunda? — En annan: omtankan, sliten, ordningssinnet, sparsamhet, från ungdomen inöfvade och konseqvent iakttagne, måste skänka bergning, vålständ, rikedom. De äro srukter, dem mina egna händer samlat. Ingen annan har laglig eller moralisk råttighet, att från mig taga hvad jag sjelf förvårfvat. — En annan: För mitt nårvarande vålständ har jag endast att tacka föräldrarne, af hvilka jag, genom lagligt arf emottog def; eller vålgöraren, som hade absulut råttighet att åt mig gifva hvad han sjelf förvårsvat: det år mitt och ingen annans. — En annan: Icke kan någon fördöma mig, att jag såder, icke alldeles efter den strångaste råttvisas grunder, kom i besittning, för godt pris, af von Schlarsss familjegods. Om jag icke begagnat mig af det erbudna tillfållet, så hade en annan gjort det; den vålborne herren låt sig icke nåja förr ån han blef pank. — En annan: Den som år född med lynne och anlag att samla, han blir rik. Den som har lycka, behöfver icke förstånd. Det går som tur i spel, liksom genom ett ödes outgrundeliga förutbestämmelse. (Forts.)