Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1852, sida 2

tor år ju undergöraren Brunius, den nye Apollonius, som utslåtar hvarje skrynkla på hennes panna och eger den gyllene tinktur, som skall förläna henne, om ej evigt, åtminstone långt lif. Som sagdt, gumman Lunda tyckes med tilltagande år blifva mer kokett — nya ståtliga hus, mer eller mindre i göthisk stil resa sig hår och der på hennes krokiga gator — men hon förlorar dock icke sin klassiska pregel. I Handelslifvets brokiga hvimmel rör sig ej På dessa gator, men vi vandra dem gerna, huru befångdt illa stenlagda de ån åro, ty vi vandra bland stora minnen, som förknippa sig med något stort, åfven ur det närvarande. Hår, der Carolina reser sig i söthisk skrud, skref Saxo sin odödliga historia, der bodde i fordna tider gamle Puffendorff, nedgråsd bland dammiga pandekter, der åter bakom det lilla blyinfattade fönstret dråmde Linn om sin spira i blommornas rike, bakom dessa blyg samma murar skref Tegnr sin Frithiof-, hår på Lundagård svärmade Assar Lindeblad i mänskensqvållen, der möter du den svenske Shakspeare, der mannen, hvars fackla lyser i hjeltekumlens mörker och sprider ljus i forntidsminnenas natt. Hvad vill du önska mer? — — — Theaterdirektören Andersson, som med såll skap för nårvarande uppehåller sig hår, bidrager vålvilligt att förkorta mellanterminen för oss. Han spelar på akademiens lilla, tåcka theater, som, hvad artistiskt fullåndade dekorationer betråffar, helt såkert står öfver de flesta andra i Sverige. En dansk konstnår har förfärdigat dem. Ur A:s våldiga hostningar såsom gardinal Montalto hafva hår, likasom annorstådes, gjort skakande effekt. Hans manr erinrar icke obetydligt om den rådande smaken i Kotzebues dagar: pathos, exklamationer, vilda armoch ben-rörelser, åska, blixt och knalleffekter, med ett ord: allt utom den jemna, på en gång naturliga sannt artistiska hållningen. Han kan emellertid icke frånkånnas brinnande kårlek för sin konst, hvilket jemnte den bildning, han framför andra sina resande medbråder eger, gör, att hans sållskap, oaktadt det visst ej har någon god skola, dock kan råknas för att vara ett bland vära båsta. Vissa sujetter hafva hår i Lund haft god framgång; för att ej tala om fru Andersson, som år erkånd för att vara en bland Sveriges båsta aktriser, har hr Sandströms spel i allmänhet väckt mycket bifall, hvartill kommer, att Natt och Dags eftertrådare, hr Pettersson, sållskapets Primo Amoroso, fallit damerna mycket i smaken, och, för att gömma det bästa till sist, mamsell Fernström, primadonnan, gjort ånnu större surore hos herrarne. Den serenadgi vande ungdomen har ej underlåtit att utanför hennes fönster offra en ödmjuk gård af sin beundran för skönheten och den gryende talangen. De resurser hr Andersson inom sig sjelf eger åro betydliga; anvånde han dem rått, så stode deti hans förmåga vida mer ån i någon annans att höja de dramatiska prestationerna på våra landsortstheatrar. — m.