Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1852, sida 2

— — — —————— —— — Uerrel glåsste de bäda med gållande röst, styr er tunga! — Åhi tyst, tyst då skurkar! fortfer herr Lubois, som ej ens vårdade att hedra dem med en blick. Jag kan nog tro, att det skulle smaka er att flyga mig i lufven, men för att göra detta, erfordrades det att ni hade hjertat på råtta stållet, och det ha ni ej oaktadt ni åro tre, procentare, såvål husbånder, kompanjoner som drängar, ega aldrig mod! således hållen era munnar, eljest skall jag kringklappa er med min rörkäpp. De trenne tjensteandarne bleknade förfårligt: Mathurin igenläste hastigt sina lädor, stoppade nycklarne på sig och sramstammade i det han vred sig: — Men . . . jag upprepar det, hvem har jag att tacka för nöjet. — Jasål du har nöje deraf? min sann gratulerar jag dig icke, återtog hr Lubois, jag betviflade ingalunda att icke en förolåmpning skulle lätt halka Öfver ditt sköldpaddlika procentare-skal, men jag kunde visst ej förestålla mig, att den skulle göra dig något nöje. Det år redan ett framsteg. Men låtom oss tala affårer. — Om jag kan vara er till någon nytta i hvad det ån må vara, sade Mathurin, hvars