Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1852, sida 2

sin inbillade säkerhet föreställa sig. Vi.hålla det tillochmed får icke osannolikt, att större och mindre folkrörelser hår och der torde komma att åga rum, ehuru föga eller intet hopp år för handen, att resultaterna af detta års möjligen intråffande strider falla sanningen och menskligheten till godo. Men om man ej kan såsta några förhoppningar vid detta år, så bår man dock derför icke misstråsta om den goda sakens slutliga framgång. Det må vara, att våldet ånnu några år lyckas hålla folken i slafveri. Men snart — kanske förr ån man anar — måste våldets arm nedsjunka vanmåktig till jorden för slaget af en våldigare arm. Nej, civilisationens verk kan ej förstöras af barbariets Titaner. De skola otvitvelaktigt engång nedstörta förbrånda af den låga, de därarne ville släcka. IIarje år går menskligheten allt större eröfringar inom industriens, inom de sköna konsternas och vetenskapernas område. Lustströmmarne intvingas i jernvågarnes lokomotiver ... tankarne har man fått att löpa med sekundens snabbhet från land till land, under hafvets böljor likasom öfver berg och skogar ... pressarnes produktionsförmåga fördubblas ... i alla vetenskapens schackter trånger andens blick allt djupare och djupare, i statslifvet gör förnuftet allt måktigare anspråk åt herrevålde. Och denna herrliga civilisation, den skulle vara nog svag att duka under för den råa styrkans påtryckning? Omöjligt? Det ryska mörkret skulle det i stållet betåcka Europa? . i våra lårosalar skulle kosackernas håstar stampa vid foderskullarne? ... I Paris och London, verldens förnåmsta hufvudståder, skulle någon vild hord af t. ex. Baschkirer eller Tunguser slå upp sina tålt mellan ruinerna af nedskjutna byggnader och monumenter? ... i våra representantförsamlingars samlingsrum, skulle endast soldateskans gevårskolfvar och sabelskramlet gifva genljud ... våra jernvägar, skola de uppbrytas för att omgjutas till haubitzer, kartescher, svärdsklingor och kanoner? Nej, ännu en gång, det är omöjligt. Med hvarje tidehvarf tillströmmar en ny, en ån sriskare styrka i vär civilisations ådror. — — En tid stundar, (det beror på förhållanderna, huru snart), då det kommer till en stor måhånda afgörande konflikt emellan demokratien och dess motståndare. Nästan i hvarje land i Europa finnas råttigheter, som skola återkråfvas, blod, som ropar om håmnd. Må då folken tilldess samla all den rika kraft, de verkligen ega; må de i det stora ögonblicket uppträda med den moderation och högsinthet, som höfves kåmparne för mensklighetens sak. Men deremot har man skål I hoppas, att de ej eftergifva den minsta paraI graf af sina råttigheter. Brodersbandet mellan Europas nationer tillknytes ståndigt fastare. Gemensamma stråfvanden, gemensamma sympathier göra att de mera ; börja betrakta sig som medkämpar i samma strid, då fordom den enas vård var våndt mot den andras, som bröder i samma mensklighetens I familj, då de fordom betraktade som en pligt I att hata hvarandra. Det skönaste vittnesbördet om denna broderlighet år verldsexposiI tionen, denna mensklighetens nationalsörsamI ling, der nationerna samlades midt ibland sin konstslits herrligaste skapelser. De räckte hvarandra då handen vid fredens fest, de skola göra det på stridens dag. Det år sannolikt att vid första signal till utbrott, en elektrisk dallring skall nästan samtidigt sprida sig från folk till folk. Folken skola stå upp i som en man. Reaktionårerna sjelfva komma otvifvelaktigt I att arbeta demokratien i hånderna. Gud har slagit de måktige med blindhet. De skola så långe missbruka sin makt, tills måttet år rågadt och de sjelfve beredt sin undergång. Men Ryssland, men Österrike? Vålan, den : ryska makten år en koloss på lerfötter; den — — — — — — —— er