Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1852, sida 2

hade afslagit det å värdens vägnar honom gjorda anbud att slippa och slytta förr än d. 8 April. Hvar aston stod hr Lubois i magasinet och passade på honom; för att ashans mun få höra huru affåren slutats; förgäfves! Antingen det var otur eller att Claude undvek honom, Så förgingo flera dagar utan att denna förklaring kunde försiggå. Aldrig var sidenkramhandlaren till hands, hvarken når han gick eller når han kom. Felicite såg honom ofta genom dörrspringan, men hon vägade ej ropa på sin far; dessutom hade Claudees anlete blifvit så fördystradt, att hon befarade det någon olycka håndt. Slutligen stållde hr Lubois sig en afton vid tröskeln fullt besluten att invånta Claude; han nedsteg åndtligen, och ehuru kanhånda mindre belåten med Lubois frågor, kunde han ej underlåta att uppriktigt besvara den. — Hvarsör helsar du inte på i magasinet, nu som förr? frågade sidenkramhandlaren. — Jag har mycket att göra, sade Claude. — Så mycket båttre! men du går nu mera ej till verkstaden, du arbetar på kammare... Förtjen ar du lika mycket? — Mycket mera! — Det år åndå båttre. Men hör, du år ånnu qvar hos samma måstaren?