Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1852, sida 2

ena gifvit sina skor och åt den andra sin tröja.Han var en lislig, vild och håstig gosse; först långt senare, sedan han genomgått motgångarnas skola och utstått mången hård pröfning, antog hela hans sått det allvar och den betånksamhet som nu utgår dess karakter. Som barn var han sin farmors, kejsarinnan Josephines, asgud och innerligt afhällen af kejsaren, som gerna tillåt sina brorsöner att komma in till sig, under det han satt vid frukostbordet, då han frågade dem om deras lärotimmar och låt dem berätta fabler, dem han sjelf lårt dem och hvilkas innehåll han fsörklarade.Denna kejsarens kärlek till sina bror söner kallnade ej vid konungens af Rom födelse 1811, och då Napoleon, efter sin återkomst från Elba, icke kunde få sin son tillbaka till Paris, slöt han sig ånnu nårmare till sin broders barn, och vid den högtidliga festen, le champ de mai, stodo de vid kejsarens sida. Dagen innan kejsaren lemnade Paris för att deltaga uti det fålttåg, som med ett nederlag skulle göra slut på hans krigarebana, stod han i ett allvarligt samtal med en af sina generaler, då Ludvig, som då var sju år gammal, inkom snyftande i rummet och kastade sig för hans fötter.-Hvad år det nu som selas?: frågade kejsaren, som var sysselsatt med de allvarligaste planer, och derför blef otålig ösver detta afbrott. — Ack! svarade barnet gråtande, de såga, att du skall gå i krig! Gör inte det! — Hvarför inte? sade kejsaren, som plötsligen mildrades af gossens barnsliga bekymmer för honom. bet år ju icke sörsta gången, som jag lemnar eder för att gå uti krig. Var bara icke rådd du, jag kommer snart igen. oc Söta onkel! svarade gossen, de dåliga allierade vilja slå ihjäl dig! Lät mig åtminstone följa med dig! Napoleon tryckte honom hjertligt i sin famn, och, då han såg tårar i generalens ågon, sade han till honom: — Omfamna honom ni också! det år ett godt barn, ett kårleksfullt hjerta. Kanske skall han blifva min familjs hopp. Då kejsaren, få dagar derefter såsom besegrad ankom till Malmaison för att omsamna sina brorsöner för sista gången, hångde sig Ludvig fast vid hans stöfvel och ville icke släppa honom; blott med stor möda lyckades det hans betryckta moder att stålla honom tillfreds. Icke längt derefter. då alla Napoleoniderna måste lemna Frankrike, följde han sin moder först till Augsburg, der han lårde sig det tyska språket och gjorde sig förtrolig med dess litteratur, sedermera till Arenenberg, ett vackert landstålle vid Bodensjön, hvilket Hortense köpt, och der hon i allmånhet tillbragte sommaren; om vintern bodde hon oftast på en villa i granskapet af Porta Pia vid Rom. Den åldre sonen var hos sin fader i Florens, och modren anvånde all sin omsorg på sin yngre sons uppfostran. I Schweitz, der han erhöll medborgarerätt intrådde han i militårtjenst. Han instållde sig regelmåssigt i lägren vid Thun, der öfningar årligen höllos för ingeniöroch artilleri-officerare samt utmårkte sig som en dugtig ryttare och skytt, och i allmånhet som en hårdad och rask soldat. Under dessa sommarösningar år 1830 fick han underråttelse om Julirevolutionen och trodde nu ågonblicket vara kommet, då tilltrådet till fåderneslandet åter skulle Öppnas för honom och hans biltoga slågt. Men detta bopp slog felt. Ludvig Philip fruktade att de gamla minnena skulle framtråda med förnyad kraft, och att den napoleonska familjen skulle komma att bilda en medelpunkt, kring hvilken de missnöjda och åregiriga kunde gruppera sig, för att våcka oroligheter, och de medgörliga kamrarna samtyckte att bannlysning åter utfårdades mot Napoleoniderna.