Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1852, sida 2

Individdn blef blodröd i ansigtet och torkade, sör att dölja sin rodnad, med näsduken sina sullkomligt klara glas gon. — Det förstås . . . det förstås, sade han, att ni visst ej personligen år skyldig mig något; men då ni förbundit er. . . En hederlig karl står vid sina ord. — Har jag nekat dertill hr Mathurin! håller jag ej mitt löfte? jag förtjenar ungefår sfemtio ecus i månaden om vintern och jag lemnar er ju hundratio francs; tycker ni att trettisem eller fyrtio år förmycket till min hyra, kläder och söda. — Nej, men ni skulle kunna skicka honom mindre, och lemna mig mera. — Det år er tanke, men det år ej så min. Ni år rik, ni, han har intet annat understöd ån de små besparingar, som jag kan anvånda dertill. — Rik, rik! brummade Mathurin i det ban hoprullade sin nåsduk och inpackade den i sin vida rocksicka; men, om ni skulle dö, var god och såg mig, hvem som då skulle sullborda liqviden af min fordran? . . Nej, fortor han i en befallande ton, dessa uppskof uttrötta mig sannerligen. Hår år ett qvitto på att ni betalt femton francs på den åter