Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1852, sida 2

Ludvig Napoleon Bonaparte. En biografisk skizz; efter iBerl. Tidender. En månad år knappt förfluten, sedan franska republikens president med djerf hand grep n i förhållandena och omstörtade det bestående, för alt åter vånda hela Europas ängsm( liga blickar på det land, der tidens hjertblod tycks pulsera starkast. Den förvåntan, som kort förut haft det nya presidentvalet 1852 till föremål, riktar sig nu mot dagen, mot ögonblicket. Hvad förestår vål det gamla EuI ropa? krig eller fred? frihet eller soldatvålde? Hafva de hånss kejsareidterna ånyo uppvaknat, eller år det endast längtan efter lugn och såkerhet som ledt presidenten och åtminstone för ögonblicket gynnat hans vågstycke? Svaret på dessa frågor ligger ännu doldt bakom framtidens, måhånda den nårmaste framtidens, ogenomtrångliga slöja; det måste likväl vara intressant att kasta en blick på den mans högst rörliga och åfventyrliga lif, som nu tilldrager sig den allmånna uppmärksamheten. År 1802 befallte den allsmåktiga kejsaren sin l broder Ludvig att förmåla sig med den ålskvårda och snillrika Hortense Eugenie Beauharnais, kejsarens gynnade adoptivdotter. Ludvig måste gifva vika för sin broders oböjliga vilja och bryta en tidigare förbindelse; men detta steg efterlemnade en djup ångeri hans hjerta, det verkade nedtryckande och störande p å hela hans lif och lade grunden till de missförhållanden, som ågde rum i hans åktenskap och slutligen åstadkommo dess upplösning. Ludvigs åldsta son, Carl Napoleon, född 1803, skulle, i följd af kejsarens beslut, blifva thronföljare, i håndelse kejsarens åktenskap förblefve barnlöst, men detta barn dog redan år 1807. Den der nåst åldsta sonen, Ludvig Napoleon, född 1804, blef redan år 1809 utan sadrens vetskap, af kejsaren utnämnd till storhertig af Berg. Den 10 April 1808 ringdes det i alla kyrkor i Paris, och kanonernas åskor från Invalidhotellet förkunnade från Hamburg till Rom, från Pyreneerna till Donau, att en ny arfvinge till det stora kejsardömet var född. Detta barn döptes den 4 November 1810 i Fontainebleau af cardinal Fesch; kejsaren och kejsarinnan Marie Louise voro faddrar, och barnet erhöll namnet Ludvig, hvilket han bar till år 1831, då han efter sin åldre broders död, antog namnet Napoleon, enligt den beståmmelsen af kejsaren, att den åldsta medlemmen af familjen alltid skulle båra detta namn. Såsom den pring, hvilken var född först under kejsareregeringen, blef hans namn också först inskrifvet på familje-registret öfver kejsarefamiljens barn, och detta register, hvarpå hittills endast konungens af Rom namn skulle komma att stå, lemnades till förvaring åt senaten. -Redan i sin första barndom, beråttar en bonapartistisk biograf, ådagalade han genom många små drag sitt goda hjerta. Då han knappt var fyra år gammal, våcktes han vid ljudet af något, som tycktes falla ned i hans rum, och i en sky af råk såg han en liten svart varelse. Det var en skorstensfejaregosse. Prinsen, som tillfälligtvis var helt ensam, blef naturligtvis mycket förskräckt, men snart repade han mod och erinrade sig hvad bans uppfostrarinna beråttat honom om dessa små olyckliga varelser, hvilka nådgas uppehålla sin existens i sin anletes svett. Han sprang då upp ur sången, uppsökte sin vålfyllda börs och gaf den till den fattiga Savoyarden. — Några år derefter, i bårjan af sin landsflykt, bodde han hos sin moder vid stranden af Bodensjön. Under sina fristunder lekte han med några barn från granskapet, i synnerhet med en mjölnareson från Rhenbron. Denne lockade honom en dag ut ur trådgården, och icke långt derefter såg man honom komma hem barbent och i skjortarmarna. På de frågor man gjorde honom svarade han, att han utanför trådgårdsstaketet tråffat ett par fattiga barn samt åt den