Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1852, sida 2

jZieD keln innantöre och afvaktade utan att röra sig Mathurin Domairons sjundedags besök. Ungelörligen klockan åtta knarrade Mathurins stöslor i trappan; Claude drog undan dör-regeln och individen småg sig in liksom en orm i ett stenröse; dock aftog han först hatten, icke utaf höflighet men för att ej krossa den emot bjelkarne i taket. Hr Lubois gick med en katts tysta steg utur Jeanne Maries rum, lade sitt åga intill Claudes nyckelhål och våntade med återhållen andedrågt alt någon af dem skulle börja samtalet. Hår år tjugusem francs, sade Claude i det han lade fem stycken hundra sous--slantar på kommoden; det år allt hvad jag ge för denna veckan. Femton francs för honom och tio francs sör er. — Prat! det vill såga tio francs för honom och femton för mig. Så vill jag sörstået, svarade Mathurin. — Alldeles icke, återtog Claude; förstået som jag säger, och icke annorlunda! Men ni glömmer då allt hvad ni ånnu år skyldig mig min vån, och det utom mitt kommissions-arfvode och brefporto. — Jag! hvad år jag skyldig er, hr Domairon? ropade Claude i det han lade en ironisk tonvigt på sista ordet.