Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1852, sida 2

——— blik, som upptog honom, landsflyktingen, i I ej åro födda der. Broder sliter han från ( skryter al. statens penningar), hederslegionsband. ochstarka drycker kunna ålven berusa. ö Hans statskupp var en fullkomlig travesteI ring af den store Napoleons. Farbrodern söI retog sin 1799, brorsonen sin 1851. Redan I deri ligger en högst väsendtlig skillnad. Den sörre var fruktad, men ånnu mer beundrad, den senare är fruktad, men ånnu mera beledd. Det år farligare att vara ett mål för ett folks ällöje, ån för dess båfvan. Vi torde framdeles utlåta oss om Louis Bonapartes utsigter för framtiden. Hår nöja vi oss med att för bättre minnes skull lemna en kort ex poss af hans räddande dåd. Sådana exposter äro lärorika. Louis Bonaparte, franska republikena president, har kränkt den konstitution, som han heligt besvurit, genom den våldsamma och olagliga statskuppen af den 2, 3 och 4 December. I Han har öppet hånat franska folket, då han låt dels bortdrifva, dels fångsla dess ombud i nationalförsamlingen, Denna hånade folksuverånitet år ändock densamma, till hvilken han med sådan skenbar resignation vådjat. Han har, inom den korta tiden af en knappt förfluten månad, med oerhörd grymhet låtit massakrera och nedskjuta tusentals medborgare i Paris och i i departementerna, samt sångsla de ådlaste mån. Det år ordningens man som nu blifvit röd, röd af medborgares blod. Hans soldater bedrefvo under Decembardagarne de skändligaste våldsgerningar, åt hvilka t. o. m. en Dschengiskhans hordar skulle sröjdat sig. Hvad han vann derpå, var ej hjelterykte. Han har lagt makten i en rå soldateskas hånder, upplöst nationalgarderna (en handling, öfver hvilken han sjelf i Strassburg högtidligen uttalat förkastelsedomen) och gjort belågringstillståndet på modet. Han, f. d. socialisten på Ham, har skymat fransmånnen, i det han utspridt den kolossala lögnen om en rysligt tillåmnad socialistisk revolution. Han förbjuder de republikanska tidningarne, och sörlöljer med outtröttlighet alla, som kunna misstänkas får republikanska tänkesått, Han drömmer om att krossa denna repu— 2—— sitt sköte, och gaf honom den högsta vårdighet, den hade att utdela. Han, f. d. medborgaren i det fria Schweiz, tånker återinföra adelskapet i det land, der adelskapet spelat ut sin röle. Han fördrifver från Paris de arbetare, som syster, make från maka, son från fader. Han räcker jesuiterna handen får att undertrycka den civilisation, hvars räddande han Han lågger en censur på pressen, som aldrig skulle tålas i sjelfva Preussen. Han herrskar som envåldig i; Frankrike — I och allt detta, samma stund han uppmanar I franska folket att med sin suveränitet högtidligen bekråfta hans usurpation. Hvilket hyckleri! Verlden upplefver således nu den egna anblicken af en repualik, styrd på ryskt sått, af ett fritt folk, beröfvadt bruket af sin frihet, I suveränt, men beherrskadt af soldater, af en I president, som sjelf fördömer republiken. Bonaparte har emellertid kastat utmaningsI handsken till franska folket. Vi betvifla icke, att det, når tid blir, skall upptaga densamme I och slunga den i ansigtet på den djerfve utmanaren. Vi hasva nu sramstållt den sorgliga tecksningen af 1851 års reaktion. Resultatet har blifvit, att ryska interesset fått öfvervigten i Europas angelågenheter, men man får derför icke fålla modet, ty denna öfvervigt kan aldrig vara annat än af en öfvergående natur. De från, som blifvit utsådda 1848, kunna icke förqväfvas, om man ock för en tid lyckats att håmma deras uppspirande. (Forts.)