Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1852, sida 1

förrätta det arbete, som förut sysselsatt talrika hånder. Genom ett utvidgadt anvåndande af maschinerna, genom att förnuftigt utbilda principen, att så mycket Som möjligt låta dessa intaga arbetarens stålle, skall man komma till det mål, vid hvilket ofvannåmnda bildning och frihet utestångande onda år besegradt. Men hitintills har denna herrliga uppfinning, som bår framtidens lycka i sitt sköte, i allmånhet blifvit anvånd på ett sått, hvilket snarare ökat ån minskat det onda. Derigenom att enskilta ensamt skördat dess frugter, har det sociala elåndet stigit till den grad, att kapitalet och arbetet stå, såsom fiender till hvarandra, beredda till kamp på lif och dåd. Håraf ser man, huru samma sak, olika tillåmpad, kan föra till diametralt motsatta resultater. Men denna kamp — vi-hoppas det — skall uteblifva. Vetenskapen skall komma in dustrien till hjelp, och denna göra nya erösringar med vålsignelserika följder. Det problem, på hvilket samtidens snillen pråfva sin förmåga, skall låsas, om ej till allas, så till de slestes och sanningens fördel, och dermed år bommen språngd, hvilken stångt vågen till mensklighetens tempel. Det återstår blott att betråda denna våg och med oförtrutna krafter vandra mot dess mål. Med ett ord: i den vetenskapliga och industriella utvecklingen ligger socialismens förverkligande. Vi hafva redan råddningsmedlet i vår hand, men, oerfarna i dess begagnande, hafva vi tillfogat oss skada dermed, ehuru en långre erfarenhet skall visa oss, huru det bör användas. Och når denna förhoppning förverkligats — att den skall förverkligas, det säger vår lörtröstan till försynen, likasom vårt förnuft — hvilka herrliga utsigter erbjuda sig ej då! Huru klar skall ej bildningens låga lysa, når ej långre några enskilta, utan hela folk gjuta i densamma den lifgifvande oljan! Med hvilken fart skola ej eråfringarne på vetenskapens, konstens och industriens område göras, når ej enskilte korsriddare, utan hela skaror draga andans svård! En politisk frihet, hvars rena flåktar bortjaga de sista pestdunsterna från medeltiden, en moralisk förådling, som vill se sig afspeglad i det offentliga lifvet, en religiös anda, som fårenar alla menniskor till ett brödraskap under samma allsmåktige Fader — se der de sköna resultater vi med fast förtröstan afbida, om också ej vi, utan en sen esterverld åt dem få fröjda sig! Denna leende utsigt år dock får vissas ögon ganska dyster, nemligen de nu maktegandes. Deras vålde måste ju ramla — hierarchien med påfve, jesuiter och låsareprester måste ju försvinna! Att hindra verkliggörandet af en sådan framtid år derför deras lifsuppgift. Till denna uppgifts låsning skulle blott ett medel finnas — men detta år, beklagligt för dem, aldeles opraktiskt. Fysiljeren vetenskapsmån, såsom i fysiljeraden upproriska demokrater, upphåfven alla skolor, uppbrånnen alla bibliotheker, sönderbryten alla jernvägar, alla maschiner, af hvilka industrien begagnar sig, rasen mot allt, som kan innebåra spår till — — — midt emot hr Luhois; Fälicites ågon och an88?.5