Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1852, sida 1

cc ——uc — LL Se fårliga magerhet, så var det nu mera ej den genom strångt arbete uttråttade och upptorkade arbetaren som uppenbarade sig hos honom, men vål en af dessa privatlifvets obemårkta hjeltar, hvars alla lifskrafter småningom sörnötas under fullbordandet af någon okånd uppoffring. Flicite spratt till sör anhra gången vid åsynen af dessa, så ovåntadt strålande, anletsdrag; men det var ej en kånsla af fruktan som hon erfor; nej! hennes hjerta rördes af ett obeskrifligt intryck; det gjorde henne ondt att den unge mannen ej var hennes bror, så att hon kunnat få aftorka hans tårar och trycka hans hand. I detta ögonblick gaf en ringning det lilla sållskapet tillkånna det någon glåntat på dörren åt gatan och en person inkom i magasinet. — Hvem år det? frågade hr Lubois. — Det år herr Napoleon, svarade Fålicitå som lutade sig mot bodkammarens glasdörr och drog gardinen å sida. — Jaså, nåvåll gå mitt barn och håll honom sållskap; Claude skulle kanske ej tycka om, att man finge veta det han gråtit. Men redan hade Napoleon genom ena hörnet af den fråndragna gardinen vareeblilvit Claude i bodkammaren sittande vid bordet