Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1852, sida 1

godtgåra hvad en reaktionår majoritet försummat, utan omstörta all parlamentarisk verksamhet, omöjliggöra solksuveråänitetens sanna uttryck; icke att stadga republiken, utan störta densamma; icke att stadfåsta konstitutionen, utan tillintetgöra den; icke att åter insåtta folket i dess oföryttrerliga rått, utan höja sin egen diktatoriska vilja, bemantlad med bedrågligt glitter, på herrskarestolen — skulle vål då folket, som med vårma omfattade den bestående författningen, förspillt de första dyrbara stunderna i obeslutsam overksamhet eller lemnat rum för det ringaste hopp, det minsta förtroende? Dess fordna handlingar besvara frågan tillråckligt. Om nationalgardet och bourgeoisien förut kunnat inse; hvad de elyseiska tidningarna nu oförtäckt uttala, att det icke var fråga om att förebygga en möjligen kommande anarki, utan att förneka alla borgerliga och politiska framsteg, de sedan 60 år tillbaka så dyrt köpta frukterna af revolutionen, och endast binda sina kransar åt kejsardömet och restaurationen af åren 1814 och 1815 — skulle de då lagt armarna i kors och, för ett ovisst framtida ondt, i feg undergifvenhet fördragit skammen af en omedelbar vanåra och förnedring? Om officerarna, underofficerarna och soldaterna icke varit omsnårjda af en våfnad af lögn, om de vetat, att de grepo till vapen icke för att försvara den på intet sått hotade presidentvårdigheten, utan till en brodermårdande strid samt till stårtande af konstitutionen och den oantastliga nationalförsamlingen — skulle de då lemnat sig till verktyg åt Bonaparte, i uselt öfvermod förgripit sig mot obevåpnade folkrepresentanter, i ursinnigt berserkaraseri slaktat värnlösa borgare, svaga qvinnor, barn och gubbar och afklådt den franska fanan dess skönaste prydnad? Hår år icke fråga om någon fåfång, retrospektiv spekulation; nej, det beror på att riktigt förstå det nårvarande och förskaffa sig en klar blick in i framtiden. Hvad som thorsdagen den 4 December fördfvades på de fredliga boulevarderna år oerhördt. bet menskliga hjertat sråter öfver sådana rysligheter och pennan år för matt att skildra dem. Det år icke sannt — ja, sjelfva Constitutionnel, denna lögnens jernpanna, har måst tillstå det — det år icke sannt att man skjutit på trupperna från sönsterna vid boulevarderna; den som kånner Paris, inser genast att det var en dikt, och likvål sköt man der med kanoner, mörsare och gevår på folket, intrångde i husen och nedgjorde utan åtskillnad allt som föll i soldaternas hånder. På Boulevard Poissoniere bor en rik manusakturist; i hans nyss inredda, prydliga mottagningsrum upphemtade tjenarna morgonen derpå 40 gevårskulor. Ägaren år ingen socialist, långt derifrån. Har kanske han skjutit på regimenterna? Tått bredvid ligger ett hus som tillhår den franska kommissarien vid Londoner-expositionen, hr Sallandrouze; i hans boning har — — —— — — —