Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1852, sida 1

morsdagen, soldaternakosackeroch betecknar dermed den moraliska uppskattningen af derar beteende; Louis Bonapartes nutid och framtid försinnligas genom andra drag. Fredagen ville Bonaparte i spetsen för sin segerrika arme begifva sig ut på boulevarderna. Magnan och SaintArnaud satte sig emot detta förehafvande. -Hvad skulle det blifva af oss, om en kula tråffade er? — sade krigsministern och kommenderande genelen i Paris till honom. Sedermera fick Bonaparte stor lust att hålla en mönstring, för att i glansen af sin herrskarevårdighet och i generalsuniform låta beundra sig af soldaterna. Nytt motstånd af generalerna, mönstringen måste instållas. Changarniers druckna pretorianer qpraitoriens en debauche) hålla den segerkrönta indperatorn fången. Kalaset år förbi och matsmåltningsprocessen har börjat. Om vi följa Louis Bonaparte i hela hans görande och låtande, så varseblisva vi vål kejsarens efterapande brorson och Machiavells ifriga lårjunge, som leker med menniskolif och offrar sin ådelmodigt förlåtande moder, Frankrikes vål; men det tycks oss som om han mera låst ån förstått den ryktbara Florentinarns låror. Med fåstadt afseende på tid och rum, som föråndra allt, skulle vi vilja rekommendera honom ett visst kapitel i Fursten som belyser huru de -druckna legionerna hade de af dem tillsatta romerska kejsarne till sina lekdockor. Dem, som brådskande höjt svårdet under en natts berusning, kan den töljande dagens åtvåndande besinning låta försjunka i deras förra intet, såvida ej de vaknade samvetsaggen våldsamt störta dem. Såkerligen blickar mer ån en soldats hjerta med blygsel och ånger på den första decemberveckans af medborgares blod flåckade lagrar och förbannar sin seger. Den franska soldaten förmår icke med likgiltighet fördraga den smårtande köld och fiendtlighet, hvarmed pariserfolket nu bemöter honom och flyr hans sållskap. Var det icke förut hans skönaste åra att icke behöfva förneka ett medborgerligt tånkesått under uniformen? Ett outplånligt drag betecknar våldsgerningen af den 2 December: den var lögnens och hyckleriets verk; i sanningens klara ljus var den omöjlig, otänkbar. Man talar om den djupt uttänkta, skickligt och underbart utförda bonapartistiska usurpationen. De som döma så, förbise huru lått den kan konspirera, som har att befalla öfver en hår af 300,000 man, öfver en hierarkiskt ordnad, beroende tjenstemannaskara af 500,000 tjensteandar, öfver landets sinanser, öfver alla ossentlighetens organer, alla den stora statsmaschinens håfsstänger och öfver belägringstillståndet samt icke ryggar för nägot, under det de mest folkvånliga försäkringar slöda från hans mun. Om folket genast första dagen insett, om Bonaparte, i stållet, att med sina falska proklamationer snårja den allmånna opinionen, öppet gifvit tillkånna sin afsigt, icke att genom ett uppriktigt vådjande till folkviljan