Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1852, sida 1

tvehogsenhet ökades alltefter som afständet minskades. Anlånd till husets inkörsport, öfvervann han genom en anstrångning sin förlägenhet och såg på bodegaren i det han gjorde en tvetydig helsning med hufvudet och vred munnen till ett leende, samt småg sig hastigt in i korridoren. Hr Lubois spånde Ö örat, hörde honom gå uppföre trappan och sprang i sin ifver straxt till portvaktens lucka. — Hollål såg då Simon, hvart går den der herrn? frågade han portvakten. — Ser trappor upp, till Claude, svarade Simon. — Till Claude! — Ja herre, han inståller sig hår hvarje måndag och går alltid upp utan att såga oss ett enda ord. —, Huru, hvarje måndag! jag ser honom för första gången i dag, det år starkt! Under det att hr Lubois yttrade denna sista anmårkning till sig sjelf, återvånde han till magasinet och gick in till sin hustru i bodkammaren. — Du vet icke du, sade han, att den gamle varulfven Domairon just nu kommit och gått upp till Claude!