Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1852, sida 3

oo ob ., uu, Ha vålorer, och bland nhvIIKa vittnet sårskildt observerade en assignation å 1000 rdr, för att liqvidera; men då vittnet alltför mycket låt mårka sin förvåning öfver att sinna en sådan mångd penningar så vårdslöst behandlade, stoppade Nått genast åter ned penningarne i byxfickan med uppmaning till kamraten, att betala plänböckerna, hbvilket denne och efterkom sedan han åfvenledes ur byxfickan upptagit en icke mindre penningepacka af större och mindre sedelvalörer; och tappade dervid denne, som vittnet nu igenkånde uti Johannes Hansson Löf, en blå sedel, antingen på 500 eller 50 rdr banko, hvilken sedel han genast upptog och hopvecklande nedstoppade i sickan. Derester handlade de åtskilliga varor, bland hvilka Nått köpte och betalte med penningar, upptagna ur rockfickan, 2:ne alnar svart klåde. — Under tiden hade såvål bokhållaren som fabrikören Damm samt lackfabrikår Öberg kommit inuti boden. Får dem hade vittnet, uti ett vid boden belåget rum, meddelat sina misstankar i afseende på åtkomsten af de penningar Löf och Nått innehade, samt derjemnte förklarat sin åfvertygelse vara, att Löf och Nått vore poströfvare, hvarförutan hän sårskildt uppmanat Öberg att följa dem på spåren och derunder fåsta polisens uppmårksamhet på dem. Tilltalade Löf påstod nu, att denna vittnesberåttelse endast vore en dikt, enår han vid uppgifna tillfållet icke haft några penningar förvarade i byxfickan, utan att han ur en plånbok upptagit några smårre sedlar, hvarmed han liqviderat handeln, åfvensom att de i plånboken förvarade penningar endast utgjorde 40 a 50 rdr rgs. Bokhållaren Damm : Att då vittnet kommit in i Magnussons salubod omkring kl. Å till 9 uppgifna dag, voro de tilltalade redan der och sedan bokhållaren Magnusson i bodkammaren för vittnet omtalat, att de tilltalade innehade mycket penningar dem de vårdslöst förvarade i fickorna och att Magnusson i följd deraf misstånkte dem, att ej på årligt sått åtkommit dessa, hade vittnet åfvenledes observerat att de innehade en mångd penningar i sedlar af större och mindre valörer. Fabrikör Damm lika med nåstsörestäende, dock med tillågg, att bokhållaren Magnusson för honom yttrat: -der ha vi poströfrarne, skola vi gripa dem-, hvilket vittnet likvål afstyrkt, och uppgaf nu såsom skål derför, att han en gång tillförne haft obehag, för det han på misstankar låtit håkta en person, som sedermera befanns vara oskyldig. Lacksabrikör Öberg: att sedan vittnet omkring klockan 9 kommit i Magnussons salubod, han blifvit underrättad som de misstankar bokhållare Magnusson hyste å der innevarande nu tilltalade Löf och Nått, samt vittnet sjelf förmårkt, att de hade mycket penningar och att en af dem, hvilken vittnet ville igenkånna uti tilltalade Nått, tappade en större blå sedel på golfvet, den han derifrån tog upp och vårdslöst nedstoppade i en byrficka; dels i följd håraf och dels på uppmaning af hrr Magnusson och Damm följde vittnet de tilltalade på spåren. Från Magnussons gingo de först in uti handlanden Holmstedts bod, der vittnet älven gick in. Hos Holmstedt begärde de få köpa sig mössor, men då sådana der icke funnos visades de till körsnåren Ljungberg. Emellertid hade vittnet fått tillfålle meddela Holmstedt sina misstankar å de tilltalade, hvarföre Holmstedt gick in genom en bakväg till Ljungberg, dit de tilltalade straxt derefter inkommo och der Löf köpte en luden mössa för hvilken han betalade 15 rdr rgs i privatbankssedlar. Under det mösshandeln uppejordes stod vittnet utanför Ljungbergs bod och srän glasrutorna å dörren äsäg densamma. Vidare derifrån utkomna besökte de konsul Reimers bod och medan de der voro inne uppsökte vittnet kommissarien Wickstrand, för hvilken vittnet angaf Nått och Löf såsom poströfvare samt uppmanade Wickstrand att låta håkta dem, i följd hvaraf Wickstrand genast derom gaf order åt samtlige poliskonstaplarne. Bonden Carl Svensson från Bråta intygade riktigheten af Nåtts uppgifter i afseende såvål å klockoch håsthandeln samt tiden, då Nått och Löf hos honom uppehållit sig. Ransakningens vidare fullföljd öfverlemnades hårefter till vederbörlig domstol och de tilltalade insattes i lånshåktet, AmC—