Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1852, sida 1

ÄKTENSK APSJ Är emot hattmakare-mästaren Sv en Lindqvist, anmäles hos pastorsembetet i Christianstad. ARS 00 KK — — Louis Bonaparte, Reaktionen och Framtiden. II. Vi vilja nu ett ögonblick stanna vid Louis Bonapartes personlighet och i sammanhang dermed långre ned betrakta hans nårvarande stållning till franska folket, på hvilken stållning styrkan af hans röfvade välde beror. Den hastigaste blick på hans karakter, hans föregående li, skall ösvertyga oss, att Keaktionen ogerna kunde finna ett båttre samt sig och sin sak vårdigare verktyg. Samma blick skall åfven visa, att intet bättre redskap kunde gifvas, för att förlöjliga, tillin tetgöra imperialismen i Frankrike — intet säkrare medel att öppna ögonen på dem, hvilka, bländade af den krigiska glorian kring kejsarens namn, glömma principen för mannen. Hvad har Louis Bonaparte årft af honom, idealet för det efter vapenårans tomma skallångtande Frankrike? Namnet, några liknande anletsdrag, någon likhet i röst och åtbörder......... ............. .. Dock detta år icke hela det lysande arfvet. Det nittonde århundradets gigant måste beundras, men kan icke ålskas. Hos honom såg man ej de egenskaper, som göra en stor menniska — blott dem, som bilda en stor eröfrare. Och för en sådan, i synnerhet i våra tider, fordras icke blott ett öfverlågset snille, utan ock en jernhård egoism med dess bihang af låga passioner. Denna egoism har den lycklige arfvingen fått på sin lott. Han kan skryta af ett samvete, det minst skrupnlåsa af alla, af en åregirighet, en djerfhet, ett hyckleri, som skulle göra honom till historiens störste man, om i dessa egenskaper en dylik förmåga låge — af en grymhet, för hvilken hvarje hjeria borde rysa. Men snillets förvånande krafter — ärfde han äfven dem af sin stamsar? Vi svara utan ringaste tvekan nej. Boulogne och Strassburg vittna med oss.... Illslughet år ej snille; det sått, hvarpå han, såsom Frankrikes styresman spunnit och ledt intrigerna, det sått hvarpå han verkstållt sin statskupp, vittna derför ej emot oss. På det att en svart karakters stinkande trasor ej måtte alltför mycket falla i ögonen, behöfves en purpurmantel af snille att kasta öfver dem. Louis Bonaparte saknar en sådan. Inför franska folket, inför alla nationer, inför samtid och efterverld står han blott och bar i sin karakters hela uselhet, men han står der ickedestomindre med fråck panna. Äfven detta år måhånda en s.orhet. Äfventyrare och komediant i Strassburg och Boulogne, socialist i Ham, arbetsassociationernas fiende på presidentstolen, den mest skam löse edsbrytare, den gröfste brottsling mot sitt fosterland står han der i folkens åsyn, trotsigt stödd på en förledd soldateskas bajonetter. A —