Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1852, sida 1

Glöm ej mitt handskpaket i morgon, och var ej bekymrad för sältväbelns nycker .... ty jag finns till hands. Vid dessa ord, som gåfvo Claude en vink om att han fick gå, helsade han tafatt på sällskapet och gick baklänges till dörren; hr Lubois lyste honom sjelf i korridoren till dess han fått sitt eget ljus hos portvakten, och gick derefter åter in i magasinet och satte sig bredvid fru Rigaud. — För fon i våld, utropade han, ni krusar alls inte med folk, min dyra och aktningsvårda fru Rigaud. Den arma satan Claude! Ni sade honom helt nyss inte mer och inte mindre på fint sått, ån att han såg åldre ut ån han verkligen år. . . . Jag medger vål att hans utseende är ... — Alldeles som han hade tvinsotenl afbröt hon honom i det hon bjöd honom sin öppnade snusdosa. — Hå! hå! invånde hr Tancred med försmådlig ton, jag fruktar verkligen att den stackars gossen har det felet att vara litet utsvåfvande om nåtterna. . .. — Utsvåfvande om nåtterna! Hvad skall det betyda? sade fru Lubois hvars sipphet endast till hålften begrep uttrycket och fördenskull ej tog saken så hett.