Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1852, sida 1

— 2— i de bedrösliga fall, då eländet år så framstående, att endast en ögonblicklig hjelp kan förhindra en lika ögonblicklig undergång. Enligt nu ifrågasatt förslag, tvingas den sattig, hvarken att svälta eller tigga, men till att efter förmåga arbeta för understödet, i fall han icke kan eller vill vara det förutan. Betråffande skillnaden för sattigförsörjnings-inrättningen så, alldenstund det år gifvet, att hvarje samhålle år pligtigt hafva omsorg Om sina fattige, måste den omståndigheten, huruvida det nuvarande eller det föreslagna sättet torde medföra minsta eller största besvår och kostnad för inråttningen, låggas åsido och hufvudsakligt afseende endast fåstas å inråttningens ändamål. De strånga fordringar man nu har på en beklagansvärd och oupplyst behöfvandes omtanka, motverka uppnående af ett mål, som reglementets I:sta Y tydligen säger vara, att ej allenast hindra, utan åfven förekomma nöd och elände. Föreslagna nedsättning å anspråken på de behöfvandes omedelbara omtanka, lifvar deremot åtminstone hoppet om ett nårmande till nämnde mål. Det år ju icke tillfyllest att t. ex. anskaffa och till och med ånda tått bredvid en svag slingerväxt nedlägga det stöd, hvaraf samma våxt har bebof, utan först om man derjemte gitver stödet sin rätta plats, först då har man skål att hoppas och vånta det våxten icke skall fortfarande hålla sig nere vid marken, utan allt högre och högre uppspira! — Äfven för samhället synes skillnaden ligga i Öppen dag. Nu kan icke tiggeri och håglöshet utrotas, men vål befråmjas, ty fattigvården, såsom ofvanföre år visadt, år till en del af den beskaffenhet, att den behöfvande stundom måste antingen tigga eller svälta, i följd hvaraf. hvad äfven dagligen år att skåda, tiggeriets t. o. m. offentliga bedrifvande måste fördragas. — Detta förhållande skall ovilkorligen sramlocka och uppmuntra lättja och håglöshet och nedtystar, om icke fullt förqväfver, den behöfvandes omtanka att söka förskassa sig arbets-förtjenst; hvaremot om än ett, för hvar och en stänse tillgänsligt, arbetshus, i den redan varande håglöses föreställning, anses såsom en beqväm tillflyktsort så skall, når detsamma anlitas, beqvämligheter och vilkor derför vara af den art, att, så vida sista gnistan af omtanka och sjelfståndighetsbegår hos den behöfvande icke aldeles utslocknat, den förkolnade omtankan åter upplågar. Arbetshuset afskråcker från anlitande i otid och tjenar derigenom till uppvåckande af all möjlig omtanka för att annorstådes erhålla arbetsförtjenst; — understöd utan arbete befrämjar ett fortsatt tiggeri och uppammar sålunda lättja och håglöshet. — Nödvändigkheten att arbeta måste verka välgörande på dem, hvilka icke vilja förtjena sitt uppehälle och tillfället att genom arbetshuset kunna få arbets-förtjenst år oskattbart för dem, hvilka misslyckas i sina anstrångningar att sjelfva förskaffa sig sysselsåttning. Arbetshusets goda verkningar äro säledes med lika såkerhet att förvånta som desamma, eller tiggeriets utrotande samt låttjans, håglöshetens, elåndets och brottens förminskande, åro för samhållets bestånd och förkofran lisgifvande. Vidaommande slutligen skillnaden för den icke behöfvande, så blifver arbetshuset en borgen derför att någon verkligt behöfvande icke mer kan vara nödsakad gå ohulpen. Olvertygelsen härom tillåter och uppmanar den icke behöfvande, att, vore han ån så gifmild och rik, icke meddela af sitt öfverslöd till någon annan ån den han med visshet vet sådant icke missbrukar, hvilket sistnåmnde odlingsfålt år beståmdt fruktbårande och ty värr! så stort, att ötverslödet då icke behöfver söka plats för utsäde genom att handlöst utkasta det å en ogråsdiger allmänning. — Den sanna menniskokärleken blifver vål icke overksam derför att den känslolöse samt mer eller mindre kallsionige icke ömmar för likars vål eller ve, men en saks godtyckliga behandling kan omöjligen befordra samma saks framgång; och det år ett godtyckligt beskattningssått att medel till lindring uti och förekommande af den nöd, hvars afbjelpande år en skyldighet för alla samfeldt, icke utgår i möjligaste måtto i förhållande till storleken af hvars och ens kända eller antagna ägande öfverslöd, utan i stållet till större delen beror på storleken eller litenheten af hvars och ens gifmildhet, att icke såga bårdbjertenhet. Under nuvarande förbållanden, då man måste befara att antingen neka bjelp åt en verkligt nödställd eller att lemna den åt en deraf oförtjent, öfverstiger nemligen hvad enskildt, utan förutgående medhunnen undersökning, bortgifves HKHG3333nnnnn iy A C—2W2 —