Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1852, sida 2

— 2 5 A——— — — — —— — en ända med sörskräckelse. De hafva lärt, kartescher. vålan, man måste då söka att, allt tåtare åtdraga bojorna och sedan triumferande lågga sina segerbyten för — Crarens fot. Detta var också 1851 års verk. N Derför hafva furstliga allianser blifvit ingångna — naturligtvis till Guds åra och verldsfredens uppråtthållande — derför dessa konstitutionskomedier i alla lånder, derför dessa arresteringar af de ådlaste mån, derför dessa sluga kabinettsintriger. och hycklande proklamationer till solken. Under sådana omståndigheter, tycks det, borde demokratiens sak vara helt och hållet sörlorad. Tvärtom — just hår ligger dess hopp. De reaktionåres förtvillade anstrångningar, hvad åro de annat ån den vinddrifnes försök att rådda sin bråckliga farkost under den hotande hassklippan? De der kraftutvecklingarne visa tydligare ån allt annat hemligheten af deras svaghet. Så sluga åro statsmånnen af Metternichs skola, att de inse, det ett så våldsamt inkräktadt välde måste taga att id6er ej låta sig förqvåfvas af bajonetter och om möjligt, ånnu ett par år parera det mördande hugget. Men reaktionen år vansinnig. Den tror sig för evigt böra qvarhålla menniskoslågtet på samma punkt, som verldseröfrarnes svård och prestväldets dogmer en gång sör ärhundraden sedan utstakat för det. Uvilka dårar! Anden kan ej bindas eler såttas stångsel får, anden bryter sig sin egen våg genom de tåtaste leder, han krossar de fastaste murar och intet manifest — vore det åfven ett kejserligt — skulle förmå honom att vika tillbaka. Reaktionen år likvål slug. båren år, som man vet, ofta i besittning af utomordentlig slughet, oaktadt det vansinne, som regerar honom. Så förhåller det sig också med reaktionen. Den utrustar armbåer. Mot hvem? Mot en hel verld. Den sjettrar yttrande råtten. UHvarför? För det man ej skall såga, hvad alla åndå veta. Den svår heliga eder. Men hvem tror ....2 Jo den inbillar sig, att menniskorna ånnu tro dessa eder. Dess diplomati spinner oupphörligt kring Europas folk ett nåt af fina trådar med lögnen till inslag. Spindeln, som sitter i centrum, han mårker nog att offren snart insnårjt honom sjelf i hans egen våf; men han fortsåtter å åndå med sitt spinnaede. — Sådan år reaktionens slughet. Den har måsterligt heråknat. hur länge den ånnu kan väfva vid kanten af — assgrunden. Reaktionen år grym, den år egoistisk. Eller kallas det ej grymhet, att med kall beråkning rycka så många tusende lyckliga och fria menniskor från deras hem, för att kåmpa mot sina bråder, för att dö för en lögn? Det såges af de måktiga: , Socialisterna stå för dörren; demagogien och anarkien hålla sig fårdiga att uppsluka eder; eder egendom doch edra lif åro holade; kasten er derför i våra armar, och vi skola garantera er lugnet och ordningen.Detta år ett sått att vinna den rådda och kortsynta delen af bourgeoisien på sin sida. För nårvarande har emellertid 1851 års reaktion öfvervigten. Det beror på folkens mod soch upplysning, om de framgent skola bibehålla den. Om vi vilja finna första tråden till Europas labyrinthiskt intrasslade hårfva, behölva vi sannerligen ingen Ariadnes tråd, för att sinna den i Ryska kabinettet. Det år hår, som alla intrigerna spinnas, hår som de slutligen sammantrålfa. Kejsar Nikolaus år en ny Sesostris, som för sin triumfvagn spånner konungar. Hvilken förödmjukande tanke att veta så många nationer på vida högre kulturståndpunkt vara underkastade halfvilda barbarers godtycke! — Det var Rysslands svård, som afgjorde den Ungerska frågan, Rysslands noter, hvilka varit tongifvande vid de tyska hofven, synnerligen Wiens och Berlins. Ombjligt år ej heller, att de ha rått, som tro sig