Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1852, sida 2

granngåärdens nysikne hade bemärkt att vid vackert väder syntes på försterplatten uti en stor porslinskruka en praktfull neglika, hvars grönförsilsrade stam och stora prydliga knoppar tillråckligt tillkånnagåfvo den kårlek han hyste för denna blomma. Bredvid blomkrukan fanns ståndigt en stor hvit och svartslärkig katt, med hvilken Claude lekte på sina korta hvilostunder. Föröfrigt hade katten samma lugna och stadiga våsen som Claude. En enda djup tanke tycktes likaledes uppehålla honom under hans enformiga lif. Hans klara och genomträngande öga, för hvilket de djerfvaste förskräcktes ehuru de aldrig sett det annat ån på afstånd, antog ettserdeles uttryck af Ödmjukhet och mildhet så snart hans husbonde smekte honom. Han lade sig på ryggen, han skrubbade honom på kinden med spetsen af sin silkeslena tass medan han blinkade med ögonlocken och tillkånnagaf sin ömhet och belåtenhet genomå ett sakta och uthålligt spinnande. Under Claudes långa frånvaro om dagarna var hans plats, såsom vi förut sagt, bredvid blomsterkrukan. Han låg hela timmar på samma stålle, hufvudet hvilande på framtassarna, svansen orörlig, sidorna höjda liktidigt med hans jemna ochknappt mårkbara andetag, samt försånkt i en hemlighetsfull lättja och en tvifvelaktig sömn. Uuder hela