Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1852, sida 1

iZ2ZvZ2v — —— rempellösa sammanträssassdet af de minsta omståndigheter i utförandets dgonblick, voro de moraliska synderna, felen och förbrytelserna af den reaktionåra majoriteten inom nationalförsamlingen. Den hade i två års tid gjort allt för att lågga i dagen parlamentets gagnlöshet, dess siendiliga sinnesståmning mot folket och dess fordringar. Ännu i sista ögonblicket hade den kunnat rådda allt, vinna folket för sig och låta Bonaparte förgås i sin vanmakt: den hade endast behåft åter proklamera den allmånna röstråtten. Men det ville den icke, utan föredrog att offra sig sjelf, nationalförsamlingen, landets lugn och frid, hellre ån att taga ett enda steg till försoning. Felet och ansvaret hvila endast på majoriteten; följderna af detta fel hafva i lika mått tråffat minoriteten och hela landet. Den dag då Bonaparte utförde sitt dåd, ågde icke folket en klar och ofördunklad öfversigt öfver sakernas ställning eller rått kännedom om felen å båda sidorna, och just af denna orsak fattades åfven ifvern och den inre enthusiasmen för motstånd. Louis Bonaparte begagnade sig på ett klokt sått af folkets sinnesståmning, och handlingens raskhet har tillförsäkrat honom ett lyckligt resultat af usurpationen. Midt emellan republikens president och nationalförsamlingen stodo bourgeoisien och dess bevåpnade representant, nationalgardet. Ett ord, ett energiskt ord ur deras mun, en enda modig demonstration af nationalgardet, och Bonapartisternas hela plan hade varit tillintetgjord; tveksamhet och vankelmod skulle hafva trångt sig in i deras leder; mod och fördubblad kraft ingjutits i folkets sinnen och en oundviklig splittring uppkommit mellan befålhafvarne och håren. Men bourgeoisien hyste fortfarande sitt groll, likasom nationalförsamlingens majoritet; den närde icke allenast hat i Själen, utan synnerligast fruktan, en oklar, oberåttigad fruktan, ja, en riktigt barnslig räddsla, och störtade sig derigenom blindt i den största fara. Denna bourgeoisiens paniska förskräckelse har framför allt blifvit framkallad af de smådelser och det förtal, som de legitimistiska och bonapartistiska tidningarna under de tre senaste åren framkastat. Vissa oförnustiga och lika odrågliga som overkstållbara theorier af socialismen hafva vål också någon del deruti. Bonaparte har icke misstagit sig: reaktionen och de royalistiska partierna hatade framför allt den bestående författningen, och det oåndtligt mer, ån honom och hans åregirighet. Deruti låg hans styrka; han visste, att folket icke hyste någon sympathi får denna majoritet. Men Bonaparte, som måste iklåda sig skenet af republikanism och popularitet, får att icke genast uppresa solkviljan mot sig, föraktar folket och söker sina bundsförvandter blott inom denna majoritets, den rika bourgeoisiens, adelns och kleresiets låger; han kan och vill icke göra något för konstitutionen, hvars krånkning folket hatar i dessa partier. Der — —— — — —-—-—KHI-——eAaA— RR 5,