Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1852, sida 1

mårksamhet på Claudes magra och bleka utseende, hade från första början fått i sitt hufvud att den unga mannen hemligen förde ett lastfullt lefverne, såsom till exempel, en viss svaghet för ett visst slags fruntimmer, hvilka på samma gång fräånröfvade honom både helsa och pengar, eller ock en öfverdrifven smak för vin och starka drycker. Och åndå hade Claude aldrig visat sig öfverlastad; man hade aldrig kommit underfund med att han förde den aldraminsta lilla flaska i den fiickan i hvilken han bar sina matvaror, och hvad fruntimmer angick, så hade, enligt qvarterets sqvallerkåringars utsago, den vackraste, den mest förföriska tills dato icke hos honom väckt annht ån köld och motvilja. Claude var således fattig och olycklig, men man kunde icke förebrå honom något, dessutom var hans enskilda lif ju en hemlighet för alla. Det var dock ingen hemlighet, ty allting blir slutligen kåndt, att han arbetade hos en handsksabrikör på gatan Faubourg SaintDenis, att han qvarstannade der från 6 på morgonen till 8 på qvållen, utan att fårtåra annat ån en obetydlig frukost fram på förmiddagen och att hans dagspenning omvexlade från tre till fem francs allt efter tillgången på arbeten i verkstaden, men hårvid