Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1852, sida 1

stannade de nyfiknas kunskapanden om honom. De dagar då arbetet tröt gick Claude icke hemifrån förr ån klockan tio och återvånde klockan fem till sin vindsskrubb. Om morgonen hörde man honom hvissla melankoliskt medan han skötte sitt lilla hushåll, och på aftonen såg man då långre ån vanligt ljus brinna hos honom. Förösfrigt fanns ej i hans almanacka hvarken söneller helgdagar. Intet nöje, ingen kamrat! Han lefde okänd, ensligt och tanksull. Den enda person, som hvarje thorsdag besökte honom var en femtio års man med jerngrå frack, bruna pantalonger och en stor filthatt, under hvars bretten ett par stora med blått taft beklådda glasögon, ej lemnade synbart mera än en ovanligt läng pappegojnåsa, en syrkantig haka, som alltid var nyrakad, ooh ett par sramstäende tjocka läppar, hvilka tycktes blifvit groft tillskurna med eggen af en bandknif. Denna individ uppsteg alltid till Claude utan att nägonsin tilliala portvakten, hon återvände nästan alltid genast, och mer än engång hade ur den nedgåendes fickor ljudet af klingande sfemfrancsstycken hörts ånda in i portvaktens rum. Jag sade att Claude icke hade någon vån, intet tidsfördrif, men jag missade mig, ty