Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1852, sida 1

tvåhundra trappsteg i språnget, skyndade han sig upp i sin vindskammare, låste igen om sig, spisade sin anspråkslösa måltid och kastade sig på sin brunmålade tråsäng. Claude hade icke fyllt sina tre och tjugu, men redan uttalade sig ett visst allvar i hans anlete. Några förtidiga skrynklor visade sig redan på hans panna och kring hans tinningar, hans kinder magrade synbarligen och ögonen syntes emellanåt insjunkna under ögonlocken, liksom, medan lifvet försvann från hjertat, dess ätersken åfven skulle försvinna frän ansigtet. För att vara vacker, för att måhända blifva bemårkt, och för att lysa med den glans, som ger ungdomen så mycket behag, selades det endast Claude litet af hvad man håller i en slocknande lampa. En droppa olja gifver nåring åt lågan; den ringaste skymt af framgång återupplifvar menniskan. Men den unga arbetarens lifskrafter tycktes vara afvissnade; en dold tvinsot undergråfde hans styrka, och hans ansigtes utomordentliga magerhet gaf anletsdragen ett uttryck af torrhet och kantighet, som vid sörsta påseendet bortskymde det ådla och behagliga i hans yttre. Med ett ord, Claude hade fattigdomens, sjuklighetens och sorgens hela fulhet. Portvakten, hvars hustru våckt hans upp