Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1852, sida 1

ää —e — i kretsen af dem, hvilka, likasom han få hälla tillgodo med Lunds gåstvånskap, och tillbringar med dem en julafton, så treflig han kan göra sig den. En julafton på ett studentrum bar en egen pregel, himmelsvidt olik denna afton inom en familj. Kotteriet, som skall jula ihop, hopsalar först och fråmst de får julfröjdernas anskassande nödvändiga penningarne, ty bracktankan, att Pengar di allt, allt allt år allsintet, der inte d pengarår tyvårr ingen paradox. De sorgliga spillrorna af det sista -Reketanlitas, och vården, d. v. s. den, hvars rum år utsedt till tamlingsplats, ombesörjer tillrustningar och inköp. Skymningen utbreder sig, den högtidliga timman slår. Ett och annat ljus mer ån vanligt år tändt för högtidlighetens skull, och i kakelugnen sprakar en treflig brasa. Gåsterna samlas med så glada ansigten som möjligt, om ock själens strångar anslås melankoliskt af tanken på hvad man saknar. Man såtter sig i en krets kring det omsorgsfullt afröjda låsbordet, fyller rummet med fantastiska rökhvirslar, politiserar om tilldragelserna i Frankrike, skämtar öfver Anderssons aktriser och kastar då och då en trånande blick till kakelugnsbrasan, öfver hvilken toddyvattnet porlar. Det är åndtligen tillräckligt varmt, drycken tillagas och tömmes med välbehag. Bachus flåktar glådje öfver sållskapet, samtalet blir lisligare, blodet rinner snabbare i sina ådror, melankolien försvinner som en sommarsky. Det knackar på dörren, den öppnas, och med fryntlig min intråder uppasserskan med mathemtaren. Bordet dukas, och kotteriet expedierar gröten och fisken — råtter, som aldrig få saknas om julafton, icke ens på studentens bord. Efter denna lika nödvåndiga som högtidliga handling, och sedan prima quies epulis blifvit tagen, framtråder vården och befaller med mystiskt ton, att ljusen slåckas. Detta sker, skuggorna samna det undrande sållskapet, då plötsligt från en midt på bordet stående hemlighetsfull machin en svafvelblå låga uppflammar som sprider ett fladdrande, dystert sken kring föremålen. Det år brylåen ... En scen af klassisk anstrykning företer sig. Kring bordet, som liknar ett flammande offeraltare, samla sig grupperna i den magiska belysningen och någon Horatiansk offersång till vingudens åra tonar. Man skulle tro sig förflyttad till någon Bacchisk offerfest i antiken. Der fattas blott den klassiska manteln öfver presternas skuldror och vinrankskransen i deras lockar. Ä Når libationen slutat, företages en liten promenad på de af den stjerngnistrande vinterhimmelen upplysta gatorna. Midnatten år redan inne, grenljusen lysa ej långre från fönsterna, sömnen har slutit i sina armar såvål den, hvilkens julglådje kristallkronor bestrålade, som den, hvilken vid sitt enda ljus endast kunde fira aftonen med tacksamma of— EFEFEFF—