Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1852, sida 2

Jag hade just -Fänrik Ståls sågner-, som nyligen utkommit, i fickan. Jag nåmnde detta och bad honom att få upplåsa något derutur om de blodiga minnena från sista kriget. Den gamle nickade stum sitt bifall. Jag började låsningen. Mitt hjertas varmaste långtan och min sjåls djupaste kånslor hade nu fått ord att uttala sig med; jag kånde huru mitt bröst vidgades. huru den oändliga kraften af ett helt folks kårlek, dess strider och uppoffringar derför, i diktens ord gjorde gemensam sak med mig, för att i den gamles hjerta ingjuta frid och försoning. Jag låste om vårt land, om fåndrik Stål, om veteranerna, om Sven Dufva, om v. Konow och hans korporal, om v. Fieandt, Sandels, gamla Hurtig och Kulneff, jag glömde allt omkring mig, jag lefde, kåmpade, blödde och segrade med dem. Slutligen kom jag till Dödeln vid Juutas, jag kom till de orden: -Ja, jag har segrat. Kringhvårfd, innesluten, Ser Finlands hår en våg till råddning bruten, En ban till bragder öppnad genom mig; Dock år det du, blott du, som frålst oss alla, Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla, Du segergifvare, jag tackar dig. — — — — — då svek mig rösten,