Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1852, sida 2

met. Fosterjorden stod i midsommarens prakt, allt andades glädje och kärlek, och ju nårmare jag kom den vålbekanta dalen, der min faders tarsliga boning stod, desto starkare slog mitt hjerta af aningsfull båfvan. Knappt hade jag imellertid inträdt i min fars rum, der han gick fram och tillbaka rökande sin pipa, sörrån jag, tråssad af hans obevekligt strånga blick, åter kånde den gamla tyngden omkring mitt fulla bröst. Vår helsning blef kall, som förut och samtalet ordfattigt. Det var f—n hvad det der lapprit har kostat!var det enda han yttrade i i anledning af min med så många anstrångningar förvårfvade magistergrad. Det led mot aftonen. Milda vindflåktar susade genom den lilla trådgården utanför det öppna fönstret till min faders rum och förde en frisk blomsterdoft in till oss. Solens afskedsstrålar kastade sin gullglans öfver de gamla, men blanka gevåren på våggen. Min far satt tyst och sluten som vanligt i soffan, jag hade min plats på en stol vid sidan af hans gamla ek-pulpet. Jag vågade icke bryta tystnaden. — Hvad nytt annars? frågade åndtligen min far lakoniskt.