Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1852, sida 1

Det går framåt! De förhoppningar om en folkkår och frihetsålskande regering, som fåstade sig vid vår nuvarande konungs uppstigande på thronen, hafva långesedan måst vika för den bedrösliga visshet att ett system gjort sig gållande, för hvilket sokets vål och landets framåtskridande åro af ringa eller i ingen betydenhet. Likasom i de flesta af Europas öfriga monarkier få nationens intressen stå efter får dynastiens, och huru mycket har icke hår gjorts för fortfarandet eller sörökandet af dennas emolumenter! Men vi hade dock trott, att i ett land, styrdt af en monark, med den höga bildning som konung Oscar innehar och med den kånsla för det passande, som man tillskrifvit honom, skulle undvika sådana mått och steg, som icke blott äro fördersliga i och för sig, utan åfven synas helt och hållet oförenliga med nåmnde egenskaper. Det finnes i ett konstitutionelt land ingenting som så pråfvar en regerings karakter och visar folket råtta halten af densammas sinne lag och tendenser, som dess förhållande till eller sått att behandla representationen. Ty då regeringen nåstan aldrig kan emotstå frestelsen att begagna sig af de mångfaldiga utvågar till inverkan på representationens beslut, som stå densamma till buds, har den uppmårksamma betraktaren straxt i valet af dessa medel, likasom i regeringens verksamhet i vissa fall och passivite i andra, en den mest tillförlitliga måttstock på regeringens vårde och karakter. Hvilken redlig Svensk, vare sig liberal eller konservatif, skulle icke önska att vår regering måtte kunna bestå profvet vid en sådan granskning; och hvem skulle icke hoppas det med den största tillförsigt, når konung Oscar tilltrådde densamma? — Sådant år likvål icke fallet, och vi anse oss nödsakade att påpeka det, emedan det af några mårkliga drag i dessa dagar visar sig klart, att det numera endast år offentligheten, om något, som skulle kunna hejda regeringen på den bana, som han nu betrådt. Representationsfrågans behandling från början till slut, men i synnerhet i dess senaste stadium, då man på hågre ort icke blott icke gjorde något bemådande derför, utan tillochmed uppenbarligen arbetade deremot (man påminne