Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1852, sida 3

sp.A —— ——— Ilvarjehanda. Mor Gertrud. En gammal ärevördig, i alla förnåma hus vålbekant hustru vid namn mor Gertrud afled för icke så långe sedan i Paris. Hon hade kunnat skrifva intressanta memoirer, ty bon hade tillbragt sin långa lefnad som sjukvakterska, samt sett och hört mycket. Mor Ger trud bar tilltryckt Chopins ögon, vakat vid Mirabeaus, Sieyess, Barnaves och den sista hertigens af Lauzun dödsläger. satt blodiglar på Marat och laggt surdeg under Kobespierres fötter; ja, hon bar hållit general Bonapartes hufvud, då han en gång låg sjuk af en feber. Hon tilltryckte för någon tid sedan ögonen på en man, som i tjugo år baft kassan för de hemliga fondernas om hand, och som måtte hafva vetat mer Åån andra menniskor, ty före sin död låt han båra till sig ett glas vatten, doppade fingrarna deri och dog med dessa ord: jas tvär mina hånder i oskuld ! Mor Gertrud såg engång ett barn do och sedan återvånda till lifvet; detta barn år nu en af de förnämsta damerna i Paris. Barnet var dödt; man hade laggt det i den lilla kistan, vaxljusen brunno, och det var så tyst i rummet medan modren oafbrutet gret. Följande natten knäböjde hon åter, bad till Gud och gret; plötsligt reste hon sig upp och gick, drisfven af en oimotståndlig makt, in i det rum, der hennes lilla dotter stod lik. Sakta smög hon sig till dörren, öppnade den och utstötte ett rop, då hon såg barnet sitta leende i kistan och leka med blommorna och kransarna. — Lamartine har begagnat denna håndelse till en af sina skönaste dikter.