Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1852, sida 1

—— Sannt var också, att den lilla Elise var verkligen bra söt och särdeles passande att bringa en rival till förtviflan. Hennes fina och smärta kropp omslöts på det fördelaktigaste af en lätt och vacker jagtdrägt, hennes smalbens form och hennes marmorhvita nackes graciösa böjning kunde hafva bragt en stoiker i förvirring. Den koketta hatten och det nätta ridspöet, som bon svängde med verkligt behag, gaf hennes uppträdande en ovanlig prägel, och hela hennes person en pikant anstrykning af sjelfsvåld. — Så att ni tycker verkligen att jag ser bra uti. afton? frågade Elise. — Ja, du är den sötaste flicka jag någonsin sett. 0 forma oculique fulminantes! tillade han med pathos. — Ack, jag stackare! skall jag nu också lära mig latin? — Nej, min söta ficka, jag skall lägga all min klassiska lärdom på hyllan, om du blott vill lofva att älska mig i afton, till skräck och förargelse för den trolösa Mariana. — Ja, det har jag ju redan lofvat. — Ja, ja, visst har du redan lofva det; men det faller mig någonting in. . . . Den der sjömannen, som du var så ifrig för, kommer också på maskraden och skulle Mariana slutligen få den triumfen att se mig utstucken af honom, så kunde jag likaså gerna gå bort och hänga mig. Hul det skulle vara förfärligt! — Nej, men det var roligt, så att sjömannen också kommer upp? — Ja han kommer, för att i egen person få tacka dig för den uppmärksamhet du visat honom. — Hvad säger ni, för att tacka mig? sade Elise helt öfverraskad. — Ja precis. Han kallade dig ett gåtfullt väsen,