Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1851, sida 1

IHA m:: 88 7 7— ning med alltid stigande allvar och kraft började uttalas. I Danmark blef, som bekant är, den absoluta konungen nödsakade att gifva något efter för dessa fordringar, genom upprättandet af de såkallade Provincial-stånderna. Så litet detta eftergifvande ån var!— ty huru sållan skulle det ej intråffa, att fyra sårskilda ständerförsamlingar vore så eniga att man ej kunde, åtminstone för syns skull, såtsta den enas beslut mot den andras — så var I det dock en början, hvartill det liberala partiet kunde foga sina vidare stråfvanden ait skaffa folket det inflytande, hvartill det var beråttigadt. Som man vet, var det ej eller någon brist på agitationer, ehuru af det moderataste slag, hvilka det oaktadt förorsakade mycken oro hos absolutisterna, måhånda just för deras moderations skull, emedan de derför voro desto svårare att undertrycka. Att dessa absolutister, tillochmed i sjelfva Danmark, i sin ångslan endast hoppades råddning för Tyskland, der Förbundsdagen hittills så vål förstått att få bugt med liberalismen, år klart. On det hade gått an att förena hela I Danmark med Tyskland och sålunda stålla det i omedelbart beroende af förbundsdagen, så hade absolutismen otvifvelaktigt gjort det. Men som sakerna stodo, gick det icke vål för sig; dock tackade de sin Gud, att Holstein och Lauenburg ånnu hårde till Tyskland, att Slesvig var förenadt med Holstein och det öfriga Danmark åter med Slesvig. Det hade en sårdeles omvårdnad om allt, som kunde utgöra en föreningslänk emellan Danmark och Tyskland. Icke nog dermed att de talade Tyska sins emellan, sökte de åfven som bekant år, att gynna tyskheten i Slesvig på danskhetens bekostnad. —— Närmaste följden håraf blef, att de liberala sträsfvandena i Danmark naturligtvis i allmänhet riktades mot den intrångande tyskheten; ja, att de stundom helt och hållet tycktes gifva sig luft i agitationer mot det tyska språket och tyska nationaliteten. Den srihetsälskande Dansken kånde i sin sjål, att han, på samma gång han angrep tyskheten, åfven angrep hof-aristokratiens opatriotiska stråfvanden. Hvar och en vet, att, synnerligast iresidens-ståder, och just bland de klasser, der liberalismen skulle hafva sitt egentliga såte, finnas personer och familjer, hvilka af usel fåfånga, eller råttare sagdt, af en falsk förestållning om det, hvaröfver man egentligen kan vara stolt, såtta hela sin åra i att hånga med, som man såger, sola sig i hofglansen och blindt beundra allt hvad som år förnämt. Det år just sådant folk, som egentligen depraverar opinionen och de sociala förhållandena, och hvars slafsinne går det omöjligt för den goda saken att skafla sig gehör. Ett sårskildt kånnetecken för dessa menniskori Danmark, sårdeles i Köpenhamn år, att de gerna vilja tala, åtminstone bryta på Tyska. Den dagliga indignationen öfver deras dårskap måste ånnu mera förbittra de verkligen liberala mot tyskeriet. Det år derför icke underligt, om ån beklagligt, att de på sin sida gingo för långt i sin fiendtlighet mot Tyskland. Ty denna fiendtlighet antog icke sällan karakteii —— — — — I hactår dar; att 3a din dat mar act