Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1851, sida 1

—— ————————— I det hon passerade hörnet af professor Rasmussens gärd, kom en person springande i i full fart uppför Toldbodsgaden och stötte så håftigt till henne, att hon föll i gatan så lång hon var. Den person, som varit den ofrivilliga orsaken till hennes fall, reste henne strax upp igen, gjorde många ursåkter och frågade henne deltagande om hon hade stött sig mycket. Ån nej, herr Flink, sade Elise leende, i det hon sökte dölja sitt ansigte och förändra sin röst, men edra latinska ben hafva ganska riktigt kommit i en hågst ovänlig beröring med min venstra fotknål. — Mina la—tinska ben? Ni känner mig då? — Ja, jag har den åran, svarade Elise, med en knyck på nacken. — Så sannt jag år en fattig syndare, tror jag icke att det år du, lilla Elise. — Det kan vål hånda det. — Nå det kan jag då kalla en riktig lycktråff! hvad behagas? Att kasta mig öfyerända i rånstenen, kallar ni det en lyckträsse — Nej, mitt vackra barn, den olyckan beI klagar jag af hela mitt hjerta: men min lycka