Den politiska ställningen i Danmark. (Forts. fr. n:o 299.) Vi behöfva icke återkalla i våra läsares minne, med hvilken ihårdighet den tyska Förbundsdagen efter Wienerkongressen tog absolutismen i sitt vårn, förföljde den fria pressen och sökte qvåfva hvarje myndighetsyttring hos folken. Tiden från 1815 till 1830 var absolutismens och hofaristokratiens gyllene tid. Under Förbundsdagens skydd lefde Tysklands adelsmån och byråkrater herrliga dagar. Denna herrlighet utstråckte sig naturligtvis också till danska staten, af hvilken Holstein och Lauenburg omedelbart och Slesvig medelbart tillhörde Tyskland, och hvarest adeln i många generationer, på få undantag når, ej varit nationell, utan endast bestått af holsteinska och andra tyska familjer, hvilka inkommit i Danmark. sedan den nationella aristokratien blifvit undertryckt. Dessa såkallade danska adelsfamiljer åro i sjelfva verket tyska. De hafva aldrig glömt sina tyska familjförbindelser, de tala till största delen tyska sins emellan och hafva alltid betraktat sig sjelfva, jämnte den holsteinska och till en del den åfriga tyska adeln, som en enda stor korporation, hvars förnåmsta intresse det vore att uppråtthålla och försvara absolutismen. Att älven den danska adeln skulle betrakta den tyska förbundsdagen som sitt båsta stöd, år följaktligen ganska klart. Efter Julirevolutionen 1830 började absolutisternas lugn mer och mer att störas, i det de myndiga folkens fordringar på råttmåtigt deltagande i statsangelågenheternas förvaltDADA T EEE—