Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1851, sida 1

samhällsordningen. Det är derför, enligt min tanke, en motsägelse, när samhällslagarna göra tillfredsställandet af könskärleken till en förbrytelse utom samiljlifvet, när de anbefalla ett familjlif, utan att, genom arbetets och kreditens organisation, inrätta sakerna så, att familjen kan underhållas. Antingen bör staten upphäfva familjlifvet eller också sörja för dess existens. Men att upphäfva familjen skulle vara en gudlöshet och en skam. Derföre måste från regeringens sida göras något mer än hittills. Det kan icke längre vara nog endast med förbudslagar och befallningar; det ersordras motsvarande inrättningar, som göra det möjligt för folket att uppfylla befallningen; först då blifver den billig, välgörande och human. Hittills hafva staternas lagstiftare icke förstått någon annan konst än den, att förbjuda och straffa. Hädanefter kommer man att fordra något mer af dem, — Det är mycket sannt, sade studenten, och om våra små äregiriga män till fullo insåge, hvad det i våra dagar vill säga att vara lagstiftare, skulle de säkerligen ej vara så angelägna att blifva det. — Medgifvas måste dock, att hvad som från samhällets eller regeringens sida han göras, till mildring af det menskliga eländet, är ganska litet i jemnförelse med de fordringar menskligheten har på den enskilda menniskan. — Lagstiftaren kan visserligen bidraga att fullkomna det moraliska tillståndet, genom att förena det enskiltas intresse med det allmännas, och genom att befordra den andeliga bildningens framåtskridande och utbredning; han kan tillika, genom arbetets och kreditens organisation, räcka fliten och ansträngningen en hjelpsam hand. Men då lagarna icke kunna göra oss goda