Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1851, sida 1

mverkade på henne! — Men jag har försökt allt, och hon år åndå sig lik! Han började åter spatsera, i det han krampaktigt knöt sina hånder. — Hon har aldrig ålskat mig — återtog han — och jag som en gång trodde det! Hon vet att jag slösat och ånnu slösar guld på fråmmande qvinnor; hon har sett två af mina ålskarinnor, och ändå icke ett ord af sörebråelse! Det år odrågligt! Om hon skulle sörja? Nej, hon kunde då icke vara så lugn, så kall; ... hon kunde icke då hafva ett sådant nöje i att vara ute i sållskaper, att brillera och lysa i stora verlden. — Den qvinnan år en isstod, en marmorstaty! Sedan grefyen ännu gjort ett par slag öfver golfvet, ringde han och en kammartjenare kom in. — Hör efter om grefvinnan år uppstigen, befallde grefven. — Jaha, herr grefve! — Om hon år uppstigen så såg att jag anhåller om ett samtal med henne i blåa salongen . . men inom en halftimme. — Jaha, herr grefve, sade kammartjenaren bugande, i det han gjorde sig fårdig att efterkomma befallningen, U Men vånta! tag först in en halfbutelj champagne och seltersvatten. Skynda dig!