Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1851, sida 1

re skickligheten som frihetssinne. De egenskaper som utmårka medborgarna i det statsn samhälle, som på frihetens grund nått den högsta punkten, det engelska, nåmnligen edjup kånsla för nådvåndigheten af förhållandenas stabilitet och deras organiska utveckUng, förenad med en deraf härslytande aktr ning för lagarna och förvärfvade råttighete samt ett lefvande erkånnande af den personliga ansvarigheten, lifva ånnu icke i tillråcklig grad denorska lagstiftarna. Det öfvermod, hvarmed de ständigt lågga sin juridiska öfvermakt i dagen vis-å-vis konungen, och den låtthet, hvarmed de på en klingande theoris auktoritet beståmma sig till de mest genomgripande förändringar i de bestående förhållandena, beteckna tillråckligt dessa lagstiftare som -homines novi-, hvilka, oaktadt den stora makt som är nedlagd hos dem, hysa afund mot den andra mycket svagare utrustade statsmakten, och hvilka derföre icke förstå att begagna sin makt med den vårdighet, som endast ett långvarigt ägande af friheten och dess måttliga anvåndande kan förlåna. Deraf hårledde sig de opassande ingrepp i den verkstållande maktens sfer, hvartill detta Storthing gjorde sig skyldigt såvål i den sanktionerade hypotheks-banklagen som i den icke sanktionerade sjöfartslagen, i det att råttigheten att tillsåtta direktörer i hypotheksbanken och ledamöter i sjörätterna — något som enligt sin natur hår till konungens sfer — genom lagarna tillades dels Storthinget, dels Kommunrepresentationen, åfvensom förslag till något dylikt varit gjorda i jernbanefrågan samt i den från förra Storthinget upptagna lagen om lånsmåns anstållning. Deraf kommo vidare de oförsigtiga misstroendevota mot regeringen i saker sådana som de om Sexes afskedande, om Harrings förvisning och om Kongsbergs silfververks drift; deraf också den håftiga oppositionsande, som genast föranlåt majoriteten att tillgripa det i Grundlagens 79 liggande yttersta argument (råttigheten att framtvinga lagar utan kongl. sanktion), dåregeringen icke visade sig böjd att antaga förra Storthingets beslut om en visst icke fördelaktig våglag. Deraf också dd okloka lusten att minska em betsmännens löner, som visat sig på flera Storthing, och på detta synnerligast i en vågran att gifva Sorenskrifvarna ersåttning för den betydliga minskning i inkomster de lida genom lagen om åkta makars sittande i orubbadt bo. Ett ganska ofördelaktigt intryck går det också att öfverskåda den mångd af dels på felaktiga principer byggda och dels åfven allt för litet öfverlagda förslag, som gjordes af åtskilliga representanter, och som forcerades genom båda thingen, eller med den största anstrångning af de mera klarseende representanterna och under de håftigaste strider åndtligen förkastades. Vi mena de förtvislade sörslagen till reformer i penning-lagstiftningen, hvarigenom man håll på att förstöra norska penningvåsendet och nedrifva hvad föräldrarna med stora uppoffringar hafva uppbyggt,genom inrättandet af en ny statsbank och genom en ny sedelemission, i trotts af den nu—n—y— c—— —— AV Och grefven fortfor att gå fram och till. JA han dan hagårda arveken