Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1851, sida 1

kära vän! skall du tala om döden? det slag, som drabbat dig, är hårdt, är förfärligt: du förlorar en maka, som du älskar; en ovärdig, föraktfull varelse; men du har ju äfven barn. Han såg stinnt på mig, och slog upp ett vildt flatskratt: ÅIllvems barn? mina barn? ... nej majorens menar du ... De tvenne äldsta, afbröt jag honom, voro ju födda innan majoren kom till staden, och ingen kan, vid ett blott flyktigt ögonkast, misstaga sig om hvem, som är deras far. aOch de andra? frågade han bittert hånleende, ahvilka och huru många af dem äro mina? Har du icke sjelf läst brefven, och tycker du ej att de likna honom upp i dagen? O!.... (Han slog sig med den knutna handen för pannan och började åter sin vandring omkring i rummet.) Jag teg — jag hade intet i beredskap att svara; ty när jag noga eftertänkte allt, fann jag, att han icke hade alldeles orätt, förnämligaet hvad den gifta dottren angick: Hennes likhet med majoren var omisskännelig. ÅIrringar, — sade jag omsider helt långsamt och till hälften tvifvelaktigt — kunna också verka — afÅa — ha — ha! föll han in, här behöfva vi ju icke taga en öfverspänd fantasi till hjelp; skökan tillstår ju det sjelf. I detsamma kommo de tvenne yngsta döttrarna in, och sprungo fram för att omfamna honom. (Forts.)