tråddes hela Finland. Med väld och list i förening hade Ryssland genomfört sin vilja, Sverige hade förlorat ett broderland, med hvilket det delat både goda och onda dagar i 600 år, dess smårta var djup och varaktig. Den 8:de Oktober hade böbeln samlat trupperna omkring sig vid Umeå för att meddela dem fredsslutet. Der stodo lemningarna af de tappra Finnarna med slitna eller trasiga uniformer, utmagrade lemmar, krutstånkta ansigten, och midt i fyrkanten Döbeln i en gammal, grå och blodbestånkt ösverrock. Han helsades af kanonernas dån och ett glådjerop, s som aldrig tycktes vilja taga slut. Hans våldiga ståmma, som öfverröstade dagens storm, darrade då han uttalade sina sista ord. Finnar, bröder, så slutade han, kunde mina ord beseglas med blodstårar, så skulle de rinna stridt, och hvarje droppe skulle försåkra er om min högaktning, om min vånskap! Honom, Finlands hjelte, var det gilvet, att bringa Finnarna Sveriges sista tacksågelse och afskedshelsning. RÖ EB