Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1851, sida 2

att kunna simma har störtat ned i en forsande ström: -Nyttja dina krafter! Du kan nog rådda dig sjelf, om du blott villlNågra trösta just med det hopp, den olyckliga har förlorat; andra med tiden, hvars långsamma pina han icke år i stånd att uthårda; andra åter båra sig åt som Jobs vånner — hvilka långt hellre kunde fortfarit med sitt tysta medlidande och sin sympathetiska gråt. ån att erinra om Guds straff, för begångna uppenbara och hemliga synder — i stållet får att gjuta balsam i såret, dröpo de gift deri. I sanning! den lidande kan svara dem i sitt blödande hjertas bitterhet: -Jag har hört många saker, sådana som dessa; J åren allasammans ytterst dåliga tröstare! Cifves det intet slut på dessa edra ord, hvilka blott åro våder? eller hvad förmår er att sålunda tala? Jag kunde åfven sammanfoga många ord mot er, och skaka mitt hufvud öfver eder. Når smårtan sammanprässar bröstet; då man ej en gång kan få lust genom läpparna, hvad skall då kunna upptina det stelnade bjertat, om icke en deltagande våns tysta tårar? Mina runno ymnigt, och suktade den olyckliga vånnens hand, som jag dragit från hans pröst och lagt på mitt bjerta. Då öpp