Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1851, sida 2

la riksdagen. Alla ministrarne, med undantag af ministern för Slesvig. voro tillstådes. Interpellationen, som framståldes af hr Kampmann, gick ut derpå, når ministeren tånkte meddela riksdagen ytterligare upplysningar om landets yttre politik. Denna förfrågan motiverades kort, klart och varmt. Konseljpresidenten upplåste, hackande och stammande ett svar af det innehåll, att regeringen icke fattat ett beslut, men att detta, på grund af -svåfvandeförhandlingar, ännu ej år moget för att meddelas riksdagen. Sedan fick Clausen ordet oeh anförde i ett långre, lugnt och klart föredrag, att det nu var Törsta gången sedan 1848 som nationen och dess representanter med ångslan och bekymmer sysselsatte sig med låsningen af Danmarks lifsfråga, Slesvigs förhållande till konungariket. Han visade vådorna af provincialståndernas återinförande i Slesvig. L. Skau föreslog en motiverad dagordning, som innebar ett misstroendevotum emot miniseren. Utrikesministern tog nu ordet, hvilket han förde med talang, och beklagade, att man angripit ministeren på grund af sörutsättningar, som alls icke funnos till. Ministeren måste tiga, emedan den ville stålla sig klokhetens ock förnuftets bud till efterrättelse, men i sinom tid skulle den tala och tala rent ut. Om thinget nu ville låra kånna ministerens planer, måste ministeren asgå. Efter inhemtandet håraf inlemnade O. Lehmann till presidenten ett förslag till en adress till kungen, hvarigenom detta årende på ett mera uttömande sått kunde behandlas. Han uppmanade derföre Skan att taga sitt förslag tillbaka. hvilket denne åfven gjorde; men förslaget upptogs af Grundtvig. Han förmåddes dock omsider att afstå derisrån. Derefter erhöll Monrad ordet och han förde saken tillbaka till sin råtta ståndpunkt. Han fåstade uppmårksamheten derpå, att frågan icke var om något allmånt ministerprogram eller om vissa regeringsprinciper, utan om det danska konungaock folkprogram som 1848 blef den dåvarande ministåren ombetrodt, och att den nuvarande regeringen, så vål som alla dfriga sedan 1848 bestående regeringar åro solidariskt ansvariga för detta program, för så vidt det rår Slesvigs politiska anslutning till Danmark. Det var möjligt, att mycket, som nu gålde för solkets önskan, icke läte sig genomföra, men det var önskligt att komma ut af den nuvarande ovissheten och ersara, hvilket syftemål ministeren sullföljdeSå långe detta icke skedde, kunde han Icke gifva ministeren något förtroende-votum. Sedan flnansministern yttrat några ord till kabinettets försvar, blef, på presidentens framstållning, beslutadt, att afsluta interpellationen, enår thinget i nåsta måte (d. 27 Nov.), då det hade att asgöra om Lehmans adress skulle tagas i ölvervägande, då kunde fortsätta debatten. Diskussionen i detta måte var på det hela taget mycket lugn och vårdig, och på samma gång den icke förlorade danska folkets råttmåtiga fordringar ur sigte, fåstade den ett billigt afseende vid regeringens brydsamma stållning. Påföljande dagen, den 26 Nov., förekom en interpellation af enahanda syfte i landsthinget. Den framstålldes af hr Olrik, som underståddes af hr Blechingberg. Landsthinget fick samma besked som solkthinget dagen tillförene. Resultatet af mötet var en enståmmigt antaBen motiverad dagordning, hvari uttalades den förhoppning, att planen till ordnandet af rikets lelar icke skall medföra återupprättandet af stånlerinslilutionen af 1833 och 1834 och icke beinga någon adminastrativ eller judiciel förbinlelse emellan Slesvig och Ilolstein, eller uppgif andet af Slesvigs utlofvade konstitutionella för)indelse med Danmark. Under förutsåttning att ministeren beslutat ig till eftergifter för Tysklands fordringar, utsör denna dagordning ett nederlag för densamma.