Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1851, sida 2

bortbjudna till någon af sina små vänner i staden. Pigan underråttade mig att doktorn var på sitt arbetsrum. Jag gick dit upp. Han stod med ansigtet vändt emot dörren och ryggen mot sin skrispulpet. I sin venstra hand kramade han några papper, och den högra tryckte han krampaktigt mot hröstet; hans ansigte bar prågeln af den slags stumma, kalla sörtvislan, som år otillgånglig både för hopp och fruktan. Mitt hjerta jisades; jag såg straxt, att allt må te vara upptåckt, och misstanken mognade till visshet. Han såg flyktigt på mig, liksom han icke kånt mig. På hvad sått bereda ingång för tröst i ett hjerta, som olyckans vinterstorm omgifvit med sin isskorpa? Jag upplyftade mina händer bedjande till den Herre, hvilkens barmhertighet börjar der hoppet slutar. Jag kånner icke något svårare, något ömtåligare vårf, ån att tråsta dem, som mest äro i behof af tröst; det vill såga: dem, som icke kunna trösta sig sjelfva. Att såga till en, hvars hela jordiska lycka år tillintetgjord: :var man! kåmpa! tu contra audentius its!år detsamma som att ropa till en, som har fallit och brutit af benet: Kom hit till mig, skall jag resa upp dig!eller till en, som utan