Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1851, sida 1

att er man hade rest till en sjuk på landet och skulle blifva borta i natt, och här stär han liss lefvande för mig. Hvarför skulle ni narra mig? hvarför skulle ni gifva den öfverenskomna signalen? fästade ni icke den röda bandrosen i lusthusgardinen? Gå, gå, och sof hos er egen man! Er djershet gär för längt; krukan går så långe efter vatten till dess den slutligen går sönder.Jag stod som på glödande kol. Jag drog doktorn med mig bort till fönstret; jag ville förhindra honom från att höra och lågga mårke till mera. -Hvad tror ni?-srågade jag. -Han yrar starkt, genmålte han; sjukdomen tar ingen god våndning.Hans id6er åro rent af på tok, fortfor jas. -Åh nej! ropade majoren, som hade hört hvad jag sade; jag vet mycket vål hvad jag såger, och jag förklarar er en gång får alla, fru L; nu skall det vara slut oss emellan! Jag har handlat orått både mot er man och min hustru, och ingen af dem förtjenar det af oss.Nu började doktorn att blifva uppmårksam; han kastade en hastig blick bort åt lusthuset, hvars öfversta fönster man kunde se från den sjukas rum. Jag följde hans ögon, och —