Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1851, sida 1

ste alsigt, att till en början endast få med Sandels att göra. De få fredliga dagar, under hvilka ryska och finska officerare ofta tråffat tillsammans vid dryckesbordet, upphörde nu. Sandels hade dock icke låtit dem förflyta utan nytta, tvertom hade han begagnat dem för att förskansa sig vid Wirtabro. En betydlig förstärkning som han begårt var i antågande, men hade ånnu icke hunnit fram, trossen hade han såndt norrut till Uleåborg, och hans reträtt var förberedd. Ehuru man under de sista dagarna af stilleståndet varseblef misstånkta rörelser hos fienden slog han sig dock i ro; han trodde icke på något allvarsamt angrepp och hade derför ej eller ånnu låtit upprifva Wirtabro eller samlat alla sina afdelningar omkring sig, eller besiutat att hår våga en strid på lif och död. Det var Ryssarna som ville våga den, och således tvungo honom att strida och segra. De förde sina 8000 man framimot hans 1400, som blott hade fördelen af stållningen norrom Wirtaström. Den 27:de Oktober klockan 12 kom en svensk adjutant under fredlig förevåndning till ryska generalen Tutsckoffs förposter för att om möjligt inhemta underråttelser om hvad fienden företog sig. Klockan 1 samma dag var stilleståndet tillåndalupet. De fiendtliga underoflicerarna gjorde adjutanten uppmårk sam hårpå: Vår generals klocka, sade de, -är nu 1, och efter den hafva vi att råtta OSS. Adjutanten språngde ögonblickligen tillbaka. Han hade icke hunnit indraga utposterna, sörrån skjutningen började, Wirtabro kunde söljaktligen icke fullkomligt upprifvas; detta tycktes vara en stor olycka för Svenskarna, och likvål blef det för dem en stor lycka. De måste springa upp från sin middagsmåltid. Fiendens massor utbredde sig hastigt längsmed Wirtaströmmens södra strand, hans kanoner spelade, insanteriet stormade öfver bron, intog Kauppila gård och befann sig snart utanför de svenska såltverken. En af Ryssarnas generaler, furst Dolgorucki, hade. fallit, men med beundranvård djerfhet sprungo de likvål under full musik och hurrarop, omkring 1000 man starka, imot verken, intrångde i löpgrafvarna, kröpo igenom skotthälen och stodo snart på bröstvärnet. I detta ögonblick satte sig öfverste Fahlander, majorerna Malm och Duncker, detta tappra klöfverblad af sandelska hjeltar, i spetsen för hvarsin afdelning. Med inalles 600 man störtade de ned från höjden öfver de stormande, hvilka blefvo nedstuckna, nedskjutna, tillfångatagna eller skingrade. Ryssarna trångdes tillbaka öfver bron, som rensades af svenska kanoner. Dånet af 30 kanoner, infanteri-elden tvärtöfver stråmmen, de brinnande husen bildade tillsammans en vild målning af strid och förstörelse. Midt under drabbningen sramryckte svenska reserven med slygande sanor och klingande spel, samt lugn som på en paradplats, till aslösning. Det tilltagande mörkret gjorde åndtligen slut på striden; alla Ryssarnas sörsök att taga bron hade blifvit afvisade. Ryssarna förlorade omkring 1000 man, af hvilka 70 föllo i fångenskap; Svenskarna saknade 3 till 400 man. Fånrik ziden, som stupat, ha!