Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1851, sida 1

de förut utmärkt sig och erhållit både silfveroch guldmedaljen för tapperhet i fålt; i spetsen för sina Vasa-gossar stormade han på och erhöll flera sår, men fortfor att rycka fram, till dess en kula för pannan stråckte honom till jorden. Det år hans minne Runeberg har årat i en af sina dikter. Derigenom att Sandels lyckades afslå angreppet på Wirtabro, hade han också tillinteigjort de ryska planerna att uppnå Uleåborg och derifrån stånga vågen för Finnarna. Genom sin tapperhet hade han hår, liksom Döbeln vid Jutas, råddat både sin egen afdelning, som utgjorde armns venstra flygel, och hela armån. Oaktadt segren måste han dock följande dagen draga sig litet långre norrut för den öfverlågsna fienden. Hösten var kommen med sina regnskurar och bottenlösa vågar. De sinska soldaterna, hvilka uppfyllde husen i grannskapet, och hvilkas beklådnad och fåda var usel, oberåknadt att de måste undvara sina små förnödenheter, t. ex. tobaken, ledo dag från dag mera, och deras antal förminskades oupphörligt. Men de voro nu så vana vid lidanden, att de nåstan förargades öfver att se den välfödda och med vacker mundering försedda förstårkning de fingo. -Hade ni varit i samma bad som vi, sade de, så skulle ni icke sett så rara och stolta ut.Så snart vådret och omståndigheterna tillåto måste de ut till anfall eller försvar. Ty Sandels tröttnade icke att upprepa dessa småförsök, hvilka ån fingo en lycklig, ån en olycklig utgång, men alltid tjenade att matta fienden. Under ett af dem var det, som major Malm, hvilken stötte på en betydlig dfvermakt, sårades och jämnte 50 man föll i fiendens händer. Då förlorade Finnarna en af sina största hjeltar. (Forts.)