Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1851, sida 1

— ss — — härpå; och detta ämne bragtes icke mera å bane på — tjugo samfälta år. Imellertid fortsatte min hustru och jag mycket länge våra hemliga och alldeles isolerade iakttagelser; men intet, icke det aldraminsta kunde af oss upptäckas. Kaptenen återvann efter hand — icke sin förra öppna glädtighet — men likväl en viss hållning i sitt sätt att vara, hvilket erhöll en allt mera allvarsam anstrykning. Men han blef ju äfven med hvar dag äldre, och mer och mer försvann ju det ljufva hoppet att få kallas far. Tiden, som för oss framåt på vår bana, afslipar alla våra ungdomliga känslars skarpa kanter, vi uppnå omärkbart antingen fasthet eller böjlighet, styrka eller slapphet, till dess omsider alla lidelser lemna oss, för att börja en ny lek med yngre och mera känsliga hjertan. Triangeln förblef orubbad, cirklarna likasä. Vi böllo våra konserter, vi spelade vår Vhombre. Våra barn vexte till, bildade stämmorna i de förstnämnda och aflöste oss i den senare, när postnyheterna togo vår uppmärksamhet i anspråk. Doktorns tvenne äldsta söner hade blifvit kandidater i medicin och kirurgi, min i theologi, hans äldsta dotter gift, min förlofvad; då den vulkan som så hemligt och länge arbetat i det fördolda, plötsligt sönderslet sitt täckelse, och genom sin oväntade eruption störtade och tillintetgjorde tvenne samiljers hela jordiska lycka. Jag hade nyligen hemkommit från en resa, som medtagit flera dagar, då min hustru mottog mig med den underrättelsen, att majoren bäftigt insjuknadt. Jag kastade genast af mig reskläderna och ilade bort till honom. Han sof, då jag kom. Frun stod nedslagen och med sammanknäppta händer vid hufvudgärden af sin makes säng; ett småleende, som dock bar prägel af illa