Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1851, sida 1

mot AU-0 Carlebyelf och den högra mot en skog. Klockan tio skredo Ryssarna under general Kosatschkoffsky till anfall; hade de segrat, så skulle de fullkomligt hafva hindrat retråtten, detta var ett afde afgörande ögonblicken under sälttäget. Svenskarna hade marscherat i 14 dagar och de två sista dagarna utan ringaste rast. Den alltid vaksamma Döbeln var denna dag icke hos dem, ty han låg sjuk i NyCarleby; från sin sång hörde han skotten som tillkåunagåfvo ett anfall och beståndigt tilltogo i håstighet. Han visste hvad det gålde och hans själsstyrka besegrade hans kroppsliga svaghet. Han sprang ur sången upp på sin håst och satte sig i spetsen för sina trogna Björneborgare och Gyllenbögels friskara. Ryssarna angrepo flera gånger, den högra svenska flygeln i skogen var nästan öfvarslyglad då en trupp jägare bröt sram ur sitt bakhåll emellan tråden och hela svenska linien samtidigt ryckte fram; fienden kastades tillbaka och förföljdes på. sin flykt i sydlig riktning tills mörkret inbråt. Glådjen öfver denna seger och finska armåns räddning, som deraf blef en nådvåndig följd, afspeglade sig tillochmed i de kånslor som yttrades af en qvinna bland den arbetandr klassen. Hon hejdade Döbelns ilbud, som medförde segerbudet, bedjande det för Guds skull såga henne huru det hade gått. -Er son år olyckligtvis fallen ! svarade budet. -Ack, det var icke derom jag frågade, sade hon, rutan huru det gick med slaget?— Jo, vi slogo Ryssarna, var svaret. -Gud ske lofi utbröt hon, och nu först låt hon sina tårar strömma Öfver sonens fall. Hela följande dagen kåmpade hufvudstyrkan vi Oravais söder om Ny-Carleby, och detta var den håftigaste drabbning under fålttåget. Redan hade Adlercreutz och Vegesack med blanka vapen genombrutit fiendens center och tillbakatrångt hela linien, då hans reserv ryckte fram och nådgade dem att vika. Högar af lik betåckte marken, Svenskarna hade förlorat 1200 man, Ryssarna nåra 3000, å båda sidor kåmpades med ett raseri utan like. Och dock skulle hvarken en seger eller ett nederlag på denna punkt haft några vigtiga följder; den afgörande striden hade ju stått vid Jutas, det var endast stridslystnad som förde armerna under Adlercreutz och Vegesack, under Kamensky och Kulneff imot hvarandra, Samma dag hade Döbeln från sin sjuksång, dit han återvåndt efter segern, afsåndt ett förslag att föråndra planen för sålttåget, kasta sig mot sådern istållet för mot norden och afskåra fienden från hans kommunikationslinier med Ryssland. Förslaget ansågs alltför djerst och armån fortsatte sin retrått norrut. Den 29 September asslöts ett stillestånd, ty Svenskarne misströstade nu om en lycklig utgång af kriget, i synnerhet då konungens ofta sörsökta landstigningar i södra Finland icke lyckades. Både de och Ryssarna önskade hvila ut och proviantera, och de senare, hvilka genom kloka underhandlingar genast vid fålttågets hörjan vunnit fast fot i söder, ville nn begagna stilleståndstiden för att i norrgenom samma medel uppnå samma åndamål. AAA — 2 EEE nn var stor, och