Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1851, sida 2

var sörvissad om, att hon både ville och kunde göra honom lycklig? Hans svar på alla dessa frågor voro ett ålskande hjertas varma utgjutelser. Han försäkrade, att hon ålskade lika så innerligt, likaså uppriktigt som han; men tillika att hon så fullkomligt förstod att beherrska sig sjelf, att ingen ens hade anat hennes böjelse; hvilket var så mycket mera af nåden, som en strång och hårdhjertad far ovedersägligen skulle hafva asbrutit förbindelsen med en ung man utan någon gifven utkomst. Såsnart han erhölle en dylik, skulle han fria, och misströstade icke då om föråldrarnas sam tycke. Ett halft år derefter dog den i Re anstållda provinciallåkaren; L blef hans eftertrådare, och kort derefter Elise Wes lyckliga åkta man. Jag har aldrig sett någon gladare sjål, ån han; han var nåstan smätokig af fröjd; han kunde hvarken sitta eller stå långe på ett stålle; den ljufva oron jagade honom hit och dit, och omsider — så snart det blott blef någorlunda görligt — tillbaka inom fåens trollkrets. Hans patienter, fingo under dessa sötebrödsdagar — som blefvo till veckor och månader — blott korta besök och korta recepter; men derimot de mest tröstande och