Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1851, sida 1

forskande; hennes leende var hvarken inställsamt eller skålmskt och ånnu mindre djerst; hennes smidiga, fullkomligt vålbildade gestalt, hade intet yppigt, intet, som förrådde någon sinnlig vållust; och likvål låg det i detta blida och hulda ansigte, som ej bar spår af den ringaste passion, ett förborgat något, hvarmed jag ej kunde förlika mig. Jag tyckte mig i det kunna låsa en djup, fruktansvård hemlighet, eller snarare en förutsågelse om ett ånnu icke i tanken utbildadt brott, hvilket framtiden först skulle lågga i dagen. Efter fem och tjugo års förlopp blef jag på ett förfårligt sått erinrad om denna min så långe glömda aning. Vore vampyrer annat, ån missfoster af en tygellös inbillningskraft, så maste jag hafva sett en af dessa skepnader — utvertes lefvande, invertes lislösa, kroppar utan själar, köttmassor utan hjertan. — Jag lärde känna henne som adertonärig slicka, såg henne sedan som maka och mor, såg henne bland de dansande och bedjande, med korten i handen, och med ett dibarn vid bråstet, vid sin dotters bröllop och vid sin makes lik; men hon var sig sjelf alltid lik: blid, stilla, uppmårksam, oinskrånkt herrskarinna öfver alla sina rörelser och miner. Jag har återsett henne för kort tid sedan — hon år nu icke lång