rare, hvilken som parlementår kom till Svenskarnas sörposter, ingick ett vad med dessa om 10 bålar punsch, att Toivola skulle vara taget inom åtta dagar. Han förlorade vadet, och bålarna blefvo muntert tåmda på en holme, der de tio svenska officerare, som voro utsedda till denna åra, möttes af Ryssarna; ty en ridderlig ande gjorde att de stridande stundom glömde sina strider och samlades från ömse sidor till gillen. Sandels fruktade dock omsider att blifva afskuren och beredde sig för sitt återtåg en stark ställning i passet vid Palois, medan han å andra sidan var djerf nog att hålla en trupp under kapten Malms befål i Karelen. , Ryssarna, hvilka oupphörligen oroades i södra Finland både till lands och sjös, befunno sig icke i någon sårdeles glad sinnesståmning. Redan var ett ytterligare återtåg till Tavastehus så godt som beslutadt, och en stor del af Finlaud skulle derigenom blifvit befriadt. Men det var kejsarens beståmda vilja att eråfra Finland och han skickade derfåre nya betydliga sörstärkningar. Vid slutet af Augusti månad stodo inalles 55,000 man med 186 kanoner i söder och norr mot omkring 17,000 Svenskar och 50 kanoner. Förhållan det var alltför olika. Ännu innan detta skedde, hade de i norra Finland stridande hufvudarmberna satt sig i rörelse mot hvarandra. Den 10:de Augusti hade Döbeln med armåns högra flygel segrat i tråffningen vid Kauhajoki, icke långt från kusten. Centern under Adlercreutz, som gick en våg något långre in i landet, skulle hålla sig på samma höjd med Döbeln, och beordrades att rycka imot Alavo. Dess hufvudstyrka skulle angripa framifrån, medan en afdelning på en byväg kringginge fienden. En vacker dag, den 17:de Augusti kl. 2 stötte den, omkring 3000 man stark, norr om Alavo på Ryssarna, och striden blef hårdnackad. Grefve Cronstedt, svårt sårad, låg på en soldatkappa vid vågen och såg sitt folk skynda förbi för att håmna honom; de kastade också undan fienden. Vid Alavo och skogen deromkring ökades motståndarnas mod, fiendens kanoner kördes upp, hans jågarekedja utbredde sig mellan tråden; med hvita underklåder såg man den ryska håren uppstålld framfår sitt låger, liksom till parad. Dess kanoner verkade allt mer och mer ådelåggande, jågarna på Svenskarnas högra flygel vacklade och veko i oordning. Det var en vändpunkt i striden. Adlercreutz kom springande till de flyende och ropade med sin hastiga fattning: sienden år redan slagen, men vi skulle också hafva hans krigskassa, och den vill han visst försvara i det långsta. Derför, kamrater, hö ger om, fåll bajonett, gå pålDe lydde i ögonblicket. Öfverstelöjinant Lode ryckte ut till sörstärkning med Savolaxerna mot siendens högra flygel. Det var en tapper och from I 8 5 I krigare, som, hvarje gång han skulle i elden, först framför fronten tog af sig sin hatt och låste en tyst bön. Nu ville en annan ofsicer, som stod framför honom, gå fråmst. Nej,sade Lode, -jag år åldst, jag bör gå sråmst.Snart blef elden håftig i hans granskap, men utan att låta hejda sig af kulor och kartescher, utan att lossa ett enda skott, stormade han åstad, tills han såg hvitögat på fienden. Då kommenderade han halt och gaf en bataljonssalsva. Sjelf blef han svårt såra d, men hans folk hade fått plats att bryta fram med bajonetten; åfven den venstra flygeln måste vika, flykten blef förvirrad och alimån, Svenskarna förföljde tills det blef mörkt. be hade förlorat 300 man (fienden öfver 800) och segren var deras. Derester drogo de sig söderut imot Tamersors, det tycktes som om kustlandet skulle falla i deras händer. Men det var icke allenast Klingspors vanliga senfärdighet, icke blott den omständigheten att hans seger kom försent, sedan Ryssarna sått förstårkning, det var också en oväntad olycka, som hindrade dem